-
Hmm... Funderar lite... Jag tror har ett enormt behov av att uttrycka mig sensuellt.. det är väldigt EMOTIONELLT..
Just nu känns det "destruktiva" (estetiskt, fysiskt) som något som ger mig trygghet.. Bättre är väl det än att destruktivt förstöra sig kropp, undertrycka sin fysiska drift...
Antagligen har jag mycket av det "råa" maskulina (och otämjda) i mig fortfarande.. jag har ingen speciefik estetisk identitet, jag tycker egentligen något annat än det jag drar mig själv till, är det vackraste... jag har är lite förvirrad självbild... och jag vill tillhöra något, för att förstå, eller helt förnya självbilden... men på egna villkor förstås.. Jag döljer så jävla mycket, alla gör det..
Tittr på den där bilden.. och jag analyserar kort, och ja.. det där är verkligen jag, och det är helt otroligt.. "dem" jag ser i det där, är något fullständigt "utanför" mig.. men vi är på något sätt precis samma sak..
Men allt jag "söker", är egentligen "bara" att PRATA med andra... möta, är kanske ett bättre ord.. men alltså att hela tiden sant, autentiskt, öppna sig känslomässigt, mentalt.. annars är det meningslöst. Tyvärr undertrycker jag mina behov hela tiden... är så känslig för andra, jag värderar dem.. och känner att jag "inte kan" s.a.s "säga till".. eftersom jag inte tolkar in en gemensam grund, förståelse...
Jag måste, faktiskt måste... hitta en person, som jag kan mötas intimt med, utan några som helst krav på romantik eller sex... det verkar som jag byggt upp "killen/mannen" som den andra parten i detta "kärleks-sökande" efter "sanningen"... Med tjejer, handlar det mer "djupemotioellt" och "sensuellt" (även då på en rent mental nivå) om att "värdera sig själv"... genom det djuppsykologiska... en slags kultur.. jag inleder min livscykel väldigt narcissistiskt alltså, vilket är grunden till att jag mår såhär.. och inte vet vem jag är.. men det är halva sanningen, dock den jag behöver nu.. istället för det "naturliga" (självrättfärdiga) jag ser, räknar ut...
But still, anyway, det handlar om att sluta tänka.. (känner mig så barnslig)
Just nu känns det "destruktiva" (estetiskt, fysiskt) som något som ger mig trygghet.. Bättre är väl det än att destruktivt förstöra sig kropp, undertrycka sin fysiska drift...
Antagligen har jag mycket av det "råa" maskulina (och otämjda) i mig fortfarande.. jag har ingen speciefik estetisk identitet, jag tycker egentligen något annat än det jag drar mig själv till, är det vackraste... jag har är lite förvirrad självbild... och jag vill tillhöra något, för att förstå, eller helt förnya självbilden... men på egna villkor förstås.. Jag döljer så jävla mycket, alla gör det..
Tittr på den där bilden.. och jag analyserar kort, och ja.. det där är verkligen jag, och det är helt otroligt.. "dem" jag ser i det där, är något fullständigt "utanför" mig.. men vi är på något sätt precis samma sak..
Men allt jag "söker", är egentligen "bara" att PRATA med andra... möta, är kanske ett bättre ord.. men alltså att hela tiden sant, autentiskt, öppna sig känslomässigt, mentalt.. annars är det meningslöst. Tyvärr undertrycker jag mina behov hela tiden... är så känslig för andra, jag värderar dem.. och känner att jag "inte kan" s.a.s "säga till".. eftersom jag inte tolkar in en gemensam grund, förståelse...
Jag måste, faktiskt måste... hitta en person, som jag kan mötas intimt med, utan några som helst krav på romantik eller sex... det verkar som jag byggt upp "killen/mannen" som den andra parten i detta "kärleks-sökande" efter "sanningen"... Med tjejer, handlar det mer "djupemotioellt" och "sensuellt" (även då på en rent mental nivå) om att "värdera sig själv"... genom det djuppsykologiska... en slags kultur.. jag inleder min livscykel väldigt narcissistiskt alltså, vilket är grunden till att jag mår såhär.. och inte vet vem jag är.. men det är halva sanningen, dock den jag behöver nu.. istället för det "naturliga" (självrättfärdiga) jag ser, räknar ut...
But still, anyway, det handlar om att sluta tänka.. (känner mig så barnslig)
Kommentarer
Trackback
