And first you go outside yourself (then, we transcend)
-
Jag kan egentligen aldrig förklara vad man menar, om jag är ärlig. Men bruset tvingar mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen.
-
Människor man "inte gillar" (genom då man "ser igenom" deras mentala program, och värderingar) speglar att man "inte blir förstådd".. det är inte tillräckligt "djupt". Det "jävliga" attraherar därför ofta mer. Men jag HOPPAS att jag kan lära "dem"¨något, de har en mer balanserad struktur, som kan ge mig säkerhet och kärlek (samma mål).
Tidigare text
| Skrivet: 19 Apr 2009 19:30 Ämne: Vårt machoistiska rollspel | |
| Har sovit i över ½ dygn pg av medicinen. Jag kan nu lösas upp eftersom jag accpeterar allt, inte som förut. Vaknade för ett tag sen, av en lång och komplicerad "djup" sävlig dröm. Jag förstod att det handlar om den mänskliga FRIA VILJAN, och hur denna underordnat sig ett "spel" som vill "dö" eller "vinna", genom en slags försoning mellan olika "helheters" och "punkter/rolelers" komplex. Spelades upp i kugghjul/cirklar alltid nära att "komma på" eller "överlista" VILJAN -och ALLT detta "avhandlades" eller slingrade sig i hur vi vill uttrycka vår sexualitet för att känna tillfreställelse, och mystik genom att ANDRAS överlevnad/liv/död. (Drömmen rörde också "äktenskapet" mellan man och kvinna, kyrkan/giftermålet, och dårhus, att låta eller vänta någon dö pga dess "avvikande" steg). Gav känslan av att vi är bortom och innan vår födelse och att detta är den fysiska osynliga/transparenta gemensamma med INDUVIDUALISERANDE kraften och elden. Funderade på Jesus igår kväll och försökte prova eller acceptera det som sanningen/ryktet, eftersom jag själv upplevt identifikationen med frälsningen/Kritus, som eget JAG. Mitt medvetande är så "öppet" att jag tar in förnimmelser av detta, då igår.. men detta verkade övergå "ett komplex" av "vårt förflutna" som "mänsklighet"; baserat det religilösa rollspelet (utan relativ tid, försvarande av genom "fadern" -vårt "golv", strukturerna för medvetandet/skruvstädet för upplevelsen av RUM/kropp, som tar oss tillbaka genom att vi "blir vuxna/erfarna"). Läste in I MIG SJÄLV.. jagmedvethetens eller själens dolda "orm" utgörande (personligt kände jag detta) sökandet till RENING genom "rädsla för straff".. som gjort våra sinnens "psykotiska" [samhällets förvirring]. Samtidigt fattade jag att detta var ursprunget till allt annat jag väljer eller känner på den djupast emotionella nivån, och kommunicerade med det. Jag vet vilka två KREATIVA intentioner "lösa" från "sitt ursprung" idag i vår smärta "fluktuerar". Det är lite obehagligt. (Jag förstår eller tar inte in "filsofiskt", alls, utan personligt känslomässigt utifrån centrala sökanden). Försökte göra en "bro" mellan detta "nät" och ett "nästa steg" från DIMMA och förnekselse, till gud/icke-abolutism, som mitt eget jag och vilja... Fattade att jag levt eller lever totalt i en "dimma".. Men BLIR de tidigare strukturerna av mänsklighetens medvetande(-dysfuntkioner; utveckling). - Det känns som om jag säger samma saker hela tiden, allt känns "förgånget" och jag "underkastat" detta. Jag behöver INTE identifera mig med detta längre. Jag behöver SLUTA autoamtiskt ständigt sätta "gud" som centrum för en falsk uppmärksamhet/auktoritet (av de ERFARENHETER som kommit "hittils"), jag vill istället inte förneka någon, men sluta "idealisera" en "platta". Jag vill "tömma huvudet" rent. Kommer ihåg detta från tidigare, men då visste jag inte hur vår gamla integrering genom religion skapade. Jag känner eller VET hur SMÄRTA kommer komma. -allt det jag säger underordnar en "stil"- Jag vill bli av med den eller förlösas genom den. Det strömmar in en "närvaro" eller "levande" vetskap, om att livet HÄNDER -att det finns ett underliggande DRAMA (av själ).. Det mänskliga traumat: Jag låg i badkaret runt 00:30 i kväll en stund, det började leda till ångest. Började minnas hur jag långt tidigare kom fram till att min väldigt intellektuella identitetsrörelse medvetet sökte sig till situationer som orsakade ångest genom fysisk indentifikation med underliggande omedveten trauma. Jag hamnar ofta i en måttlig ångest av just värme. Jag har en ådra av mänskligt galenskap i mig, och detta har uppstått hos mig av en rent förutsägd natur. Jag borde undvika mental perversitet, men har skapat en roll i detta pga alienationens svåra konfronationer. Jag står fortfarande till viss del i konflikt till min mamma, min måne i oxen med tillvarobehov av det fysiska/sensuella/stabila-trygga, har mycket döda former, jag har aldrig riktigt evolverat utan stannat i "helvetet" eftersom jag inte förstår hur allt hänger ihop eftersom jag fått djupa känslomässiga behov avsagda i barndommen och intensiferat den här modellen jag beskriver, det stillade sig någongång i början av tonåren. Värme/instängdhet relaterar till fostervattentillvaron, tvättfobi som 4-5 år, och sociala ångestkänslor som ungefär 10-14 år när jag när jag skämdes för att jag inte blev lika brun som mina kompisar. Jag har OFRIVILLIGT fått en svär omkring mig av min mor främst, som "ovanlig", hon har velat prata om mig i termer av duktighet etc.. vilket lett till ett personligt helvete eftersom jag velat bli av det surrealistiska rykte som sakta förstorats omkring mig, jag försökt hitta en identifikation genom mental aktivitet inom det "filosofiska", vilket blir en död öppen form för allt som är "holistiskt" tänkande, vilket leder till sjukdom (cancer/förstoring, etc). Jag gillar inte att bära det här "utanförskapet" på mig eftersom det har en hal kontaktyta. Jag känner hur jag missförstår mig själv, ibland genom hur jag relaterar socialt till andra utifrån dessa "lösa fragment". Jag är instabil, men upplever det inte personligen utan i något "verklighetsanknutet", vilket gjort mitt liv till ett "kaos" och projicerar dessa känslor på samhället, och ett "hat" över "verkligheten", och har fallit offer för många långa perioder av meningslöst strukturtänkande (men detta bara för att "få kontakt" och "experimentera" på forum för att investera min idenitet i en "elitism" för mer eller mindre medvetet försöka "förlösa" ångest). Jag vet inuti hur oärligt allt detta är, och har istället försökt "penetrera" mina tankar spontant och finna en extremt falsk trygghet i att se livet som ett SKÄMT rent intellektuellt. Jag har mycket mani i mig utan att veta om det, vilket skadar mig och skapar massa patetiska "åsikter" eller språklig "konst". Jag faller ner till måttlig grad i mina mentala "negativa känslor av avsakad identitet" när jag skriver detta. Jag är alltså egentligen hyperlabil, för det är såhär jag lever och det brukar se ut. Jag förstår en mängd med "djup skit" inom det psykiatriska om man så vill, det Schizoida, Autistiska, etc. Samtidigt har jag så mycket "sanningssökande" eller "naturlig förståelse" i mig som en självbevarelsedrift, att jag inte sjunker ner i denna "meningslöshet". Samtidigt gör det den nästan djupare, men "dualistisk" -jag hatar att jag känner en identifikation med dualism, för jag förstår inte "meningen" högborgen för min navigationsyta, utan känner mig som en "psykopat" lite rent tekniskt, men jag vet inte vad detta betyder, saken är att det är mitt JAG eftersom det är vad jag eller allting slutar i: en gåta, eller ILLUSION. Det är någonting med "tänkandet" som jag fastnat djupt djupt i. Detta är sjukt. Tror det rör det Freud etc kallade "penisavund" -jag kände mig djupt sviken av min far i uppväxten, vilket skapade desorientering i dimmorna av mig, den sårades bitterhet. Jag tillfredställer mig själv genom makten i att känna hur det är att ha ett lutraktivt eller kraftfullt tänkande/sinne, men använder det inte utstuderat sadistiskt medvetet. Jag har "bevarat" det som "roll" då jag velat visa mig "likvärdig" mannen, redan som liten ville jag känna en gemenskap på detta sätt och sökte "intimitet" genom att ge intrycket av någon sorts mogen. Nu förstår jag.. jag har tänkt mycket på mitt "centrala problem", hur jag förstör varenda relation jag har, redan innan de börjar. Jag har på något sätt "tappat kontakten" med min känsla av genuin mental utveckling. Jag ANVÄNDER eller UTTRYCKER alltså inte mitt INTELLEKT (alltså min kontakt med SJÄLEN). Det är en illusion; i 40% av denna texten är jag frånkopplad känslor av kontakt med "verkligheten". Jag förstod detta när jag låg i badkaret och kände en bit av "mitt vuxna medvetande", och begrep det "mänskliga" med att ha en "mental" kanalisering av medvetande, och hamnade i en genuin känsla av kärlek när jag började skriva detta inlägg, lyssnade på musik som "strömmade" in i mig. Har i flera år flytt in i musik av olika anledningar, jag skäms lite eftersom mitt sinne är "fragmenterat"/mentalt, det är som en slags onani för att desperat relatera till mig själv. Upplevt "ångest" vid försök att meditera, då tänkandet aldrig nyskapat sina former. Jag har velat "konfrontera" mig själv, utifrån min självdestruktivitet, genom att förstöra genuina mötet eller intrycket genom överdrivna anspråk genom det verbala och ordade, vilket jag skämts för I SIG "i alienation" efteråt.. jag är alltså till viss del galen, men jag börjar komma ifrån det. Jag vet att hela mänskligheten är galen. Jag har levt i zombietillstånd. Övergår som jag säger, i textraderna mer och mer till detta.. Jag behöver alltså en fysisk "identifiering", det är sexuellt. Jag har aldrig upplevt någon sorts "fördjupning" av mig själv genom "det sexuella", hamnat i en slags omedveten snobbism tror jag. Begrep ändå det här sinnligt men kallar det sensuellt snarare, mina fysiska ångestupplevelse övergår i en slags "existens" när jag förflyttar mig ifrån dem. Det är ett "rum" och har därför behövt "förvirras" genom frågor, för att kunna skapa en "transcenderande" rymd eller "syfte". Jag har aldrig hållt på och skurit mig i armarna, och liknande, jag upplever inte dualismen som "två" delar av livet att skapa en "ritual" kring även om det kanske usprungligen i mitt liv var så, jag upplever min identifikation "totalt". Jag har "saknat" denna sortens intimitet till andra människor för några år sen speciellt inriktat på sådana här saker som jag medvetet attherades till, men jag hittade aldrig "till svaret" eftersom jag var för "massiv" och dryg. Jag ville identifiera mig med dessa saker för att förstå mig själv. Jag undersökte lidandet, "alla former" av mänskliga "arketyper". Jag förstod utifrån mitt skapande "färdiga teorier" om sexualiteten och självskadebeteenden, samtidigt som jag började studera astrologi.. Jag har alltså helt missförstått mitt distanserade karaktärsdrag. Jag vill bara vara en MÄNNISKA. Men jag menar inte "bara". Jag vill förstå den mänskliga naturen utan arketyp eller romantiska ("jungianska" etc) symboler. Upplevde i i början/mitten av tonåren min "fulhet" med extrem "existensiell ångest".. Ser destruktion i alla människor.. "hur allt fungerar" (men det gör jag alltså inte). Började "det här" funderandet när ångesten uppstod där tidigare inatt, med tankarna på att jag är rädd för intimitet, och förstod vad jag gjort. Jag använde mitt "dysfunktionella medvetande" till ett specifikt resultat när jag förstod astrologi, för 3 år sen -innan jag förstod den verkliga "attraktionslagens" mystiska eller transcendentala svär vilket ledde till en TOTAL KRIS/död.. Jag hade aldrig upplevt mig totalt älskad eller vad det innebar. Innan en kort upplysning då jag BLEV "frälsningen" (i en isolering av det mystiska; som ett "mirakel") "visste" jag vad detta var. Jag ville ingenting annat än att "bli av med" den "relativa tiden" eftersom jag "sett mig själv", jag visste emotionellt och försod att jag skulle dö, trodde jag skulle ramla i trappen när jag gick, etc. Jag har samma medvetande fortfarande. Jag förstod alltså "djupet", frånkopplat "livet" -men det handlar om att jag "glömt" det som det vilar på. Jag visste vad "intimitetens" helvete var, och upplever i rädslan "dig" som detta "mig" i svaret (döden, evolutionsformen) samtidigt som det "kräver" omogenheten "innan" mystiken/transcendensen. Det finns ingen annan sanning. Samtidigt har levt, speciellt för något år sen ungefär, i bisarra former av förväntningar om vad det innebär att "lyckas" eller vara lycklig. Det omanifesterade - manifesterade. Insåg då för några timmar sen, att jag behöver lägga det manifesterade (kroppen) FÖRE det omanifesterade (esoteriska), och att jag vanligtvis bygger min sinnestillvaro på motsatsen, vilket gör mig ultimat alienerad. Vi behöver ingen "uppslysning" och du kan inte "bli något" med den. Det är ingen som bryr sig. Vi har redan ett förflutet av mästare och zenbuddhister som vet vem själen är. Det är du som inte är uppmärksam, versionerna handlar bara om kosmisk substans. Annars är det avgjort -du är Jesus. Det handlar om mänsklig evolution, man måste "vara där" för att reformera. Man måste vara ärlig SIG SJÄLV i kropp och själ. Jag VET att det rör att vi själva ska begripa vår kollektiva identitet som "genuin" eller mästerlig. Vi "minns" redan, vilket leder till "filosofisk mystik".. | |
Disciplin, utveckling, mognad
Ur Saturn; a new look at an old devil: Saturn always strives for the truth, it is man's fear of this motivation within himself that brings about the catastrophe, for the relentless search for reality as symbolised by Saturn threatens his most cherished illusions.
Även om något händer, ska jag inte tillbaka. Annars kommer jag alltid ha en utväg. Det här är liksom "nu eller aldrig", action or die.
Det här är en filosofisk mognad, och det är faktiskt min egen kretivitet. Men jag ÄLSKAR disciplinens balans mycket högt, jag vet att det leder till framgången och sanningen.
Jag ska berätta detta för min familj -att restriktionen på 2 år inte ska överskridas. Förstås kommer de INTE förstå de här perspektiven, utan trycka ner mig.. Men liksom, dessa arketypers "sanning" är den "filt" jag parasiterat på fram hit, det är barnsligt och visar på ett undertryckt behov av att expandera, i kultur/värld, geografi.
Men jag ska inte tänka så mycket -det är den där egna inre meditationen, vetskapen om något... en återskapad självrespekt, som jag tänker föra in nu.
Tackar GUD för denna idé, så mycket som jag kan.
Ärligt talat ska det bli skönt att släppa allt det här, men jag måste släppa vanetvången (dem handlar istället, mest om ett självhat, självmaschoistiskt).
Vem tror du att du ÄR?
Okej, så vi är förbannade. Jag är det. Vad fan har vi gjort egentligen, är VERKLIGEN frågan.
Trassel. Bisarrt. Sjukdom. Men det här är i alla fall vi, oss. Varför är det inte intressant? Har vi alltid varit såhär?
HOMECOMING (I always hide from myself that I was born "crazy".. because I don't know where I'am from or going to..)
Jag kommer bara försöka "bevara min identitet" (den här slags känslan av tillvaron, som något "mystiskt"), genom typ avancerat skrivande, någonslags "konst" eller annat torrt...
Jag måste våga utmana och attackera min identitet -det är allt det här. IGÅR först.. eller dan innan, började jag "förstå".. eller besluta mig för att veta.. att denna "värld", detta "jag mig själv"... INTE ÄR VERKLIGHETEN. Alltså de mentala strukturer jag försökt förstå mig själv "som", fragment av ideal, etc.
Allting är bortom min kontroll, men mitt "påtagliga intensiva jag" (det som aldrig dör, men i ett dunkel/mörker) ÄR energin av denna kontrolls integrering/rädsla/död.... Jag har enormt mycket förnekelsetvång och RÄDSLOR i "kroppen".... väldigt känsligt, distanserat och komplicerat.. Behöver vänskap och sann intimitet, öppenhet att se in i DET SOM ÄR... annars kan man ju bara skita i allt. DET FINNS INGET ANNAT VAL.
If you don't hear this, then is your fault, that God is in cirises.
A dead and almost forgotten broken heart?
- Jag helt FÖRNEKAR min grund-natur! Mitt psykologiska jag.
"Styrkan", uthålligheten och mobaliserad "balans". Viljan att "äga", inte vara utanför/frånkopplad. Och allt det andra.. JAG ÄR "allt det där", de psykiska begreppen.. men det är liksom "abstrakt" (för att förfinas?) Det är egentligen "ovan".. det bara ÄR, jag vet inte "varför", det är gud och världen, jag ansamlar bara "döda" förklaringar.. myten.. får sluta med det nu..
Om jag VISSTE (jag ser på det som att "jag vet", och är därför "aggresiv" och sentimental) -så skulle jag vara "FRI".
Det finns ett slags "svar"..
Skrev denna existensiella "propaganda" på facebook för ett tag sen
Du kanske skulle missförstå vad jag sa.. Helt ärligt. Men det är fan inte jag.
Träffade en gång en kille som man visste dolde både över och under-medvetenhet.. Han pratade hela tiden om att han inte hade några STARKA ÅSIKTER och upplevde det som ett stort problem.
Du har SÅRATS av ALLT, det är vad den sk. "berättelsen" handlar om; ego-filosofi; ett uppstyrt IDEAL av den MYT som förhoppningvis ska lösas upp. Även "lyckliga människor med kontakt med sitt djup" reagerar på minsta lilla "attack" från det förflutna/ryktet, som tankar och relatering till "mörker"...
Gör vad du vill.
Det står ett TVÅNG på torget.. övervakad av dig själv?
Men alltså.. jag höll på så för några år sen, men är det SANT, tycker du själv det är "fint" att "'äga" en "fin natur".. är du GALEN?
Genom "skit", självdestruktion.. försöker vi TA REDA på hur saker uppstår.. för det känns liksom inte "frächt" att uppnå något ("inre karaktär") på det sättet.. nej, kanske inte det här ens, det är det jag menar.
Men sen ser man ju inte att man sitter där heller, som den man är.. SÄG det till mig då, jag försöker SÄGA DET TILL DIG.. dvs. att detta inte är en "inspelning" eller ett förhör.. det finns ingen annan här.
Shit.. så, hur klassar du då skillanden mellan FÖRDOMSFRIHET och FÖRMDOMSFULLHET; och vilken behandling ger du dig själv ..helst? I ärendet.
Men OBS! Bevara bara din STIL (kropp - spirit - själ; urholkat EKO, cirkulerandes innaför din personliga "cirkel" omkring dig)... så "straffas" du säkert inte av "livet"...
Okej, så du föraktar NÅGOT ANNAT än just DITT EGET/VÅRT FÖRAKT -åt andra hållet?
Favorite Music:
Enigma, Björk, Angelo Badalamenti, Philip Glass, Clint Mansell, Kanye West, Kelis, Kronos Quartet, T.A.T.U, Moby, Placebo, Gnarls Barkely, minimal techno, m.m
Är inte medveten om mitt "relationslivs" egna JAG jag alstrat fram... Trixerier, den döda vinkeln -"min högsta prioritet"..
Vad FAN vet vi om KÄRLEK:
"Förväntrad självbild", du speglar vad du försöker komma åt, det du TROR att andra tror -vad dina _föräldrar/uppväxt tänkte om sig själv-a_ i en "hjärntvätt" av form/arketyp -ditt strukturmedvetande.
Den yttersta osynliga/omedvetna "borderlineritualen" är vår gemenskap -VAR KOMRPOMISSLÖS...
[Det här beskriver "att sitta fast" och vända sig, alltså full förståelse för sig själv: ] De"tunga bitarna": Det inre omedvetet bisexuella/androgyna kreativa begäret. Perfektionismneuros. den inre motstridigheten, att vilja mänskliggöra intensitet, "allt på samma gång". SJÄLEN.
http://www.youtube.com/watch?v=1RzvFNwlYfY
-
[Som uppstår i ett tjänande av detta:] Mänskligheten, sin egen transcendens.
http://www.youtube.com/watch?v=4X2KYOr-73s
Det mänskliga egots sökande efter "bekräftelsen" är GUD -förlåtelsen/accepterandet för något som är mycket större än oss är därför
--> ren sanning...
Lockande områden
Tokyo, och Kina
Budapest (och Paris) på vintern
Moskva!!
Centralamerika
Marocko och mellanöstern
Moskva och t.ex. Berlin, skulle jag vilja stanna ("bo") längre i... och öststaterna ligger mig på ett märkligt sätt nära min själ.. eller jag dess del av världssjäl..
(Paris)
Är kär i Stockholm, men jag mår inte så bra just nu.. och behöver distanseras ifrån där jag kommer ifrån, jag har dött..
Egentligen har jag en dold önskan efter att få vara ett "barn av jorden"... TILLHÖRA hela världen.. inte "vara" svensk, på det sättet jag "identifierat" mig vid det.. det ligger en väldig trygghet i det, men på sätt där jag skadar mig själv.. en slals desillusion på hög nivå, faktiskt.
Faser
"Bring it to light"..
All andlig "världskonst" eller specifik själslig sensing jag "sett in i", som något "utanför" genom den mentala.. mig själv som en föreställning, genom "andra... det vill jag bli "berörd" av, jag vill uppleva, bli en ny indvid genom tillfredställelsen, och göra det till en kärna..
Jag tror inte att jag kan komma någonstans härifrån, det är inte meningen.. eftersom något annat finns, det handlar mest om rädslor.. vi lever i en annan tid än min struktur är anpassad för i depressionen.
Om "karriär" och "samhället"
Människor i omvigningen uttrycker liksom att jag är "OSERIÖS" eftersom jag inte rejält studerar och skaffar en yrkesbana... Jaha? Jag förstår inte, jo det gör jag... och därför känner jag mig "snobbig"..
Samtidigt söker jag tillfredställese, men inte "i två läger".. inte "utanför" mig själv... Söker en slags sammanslutning av en integrering, där jag kan "bli" inom "yrket", annars är hela livet meningslöst... jag förstår inte mig själv om jag "inte är" i "zonerna"... Där förnyade resurser blri till, förnyas, genom plötliga möjligheter, naturligt.. som något som tillhör eller ÄR livet...
Jag vill inte leva i ett DUBBELLIV... det är den psykiska "modellen" jag kommer ifrån, och vill befria mig ifrån, eller göra till något helt annat -inte i den tröga materiella världen av vanföreställningar... "orealismens substans"...
-
Tror att min vana eller "identitet" i det "mentala" och "meddelande" proijeringen, är en slags panikreaktion.. om jag skulle bli HINDRAD detta (skriva, nätet) skulle jag känna skut "abstines", det är en slags flykt.... jag känner "kontroll"...
Jag måste förstå en verklighet bortom det här. Resa kan därför vara bra, men förstås kommer jag känna mig otillfredställd och rastlös, i flera månader säkert...
Dragningen till "droger" ligger på samma frekvens.
-
Jag behöver inte prylar mer, det är nördigt... löjligt.. Måste betala de saker jag väl köper hur som helst, fina kläder etc är det inget fel på, jag uppskattar det... men jag vill liskom vara en "lugn" människa.. njuta av tillvaron.. Måste betala sakerna från E-bay idag.
What is going to save me......?
But isn't the DEATH our LOVE? ..Our love.. Cuz, we know this, we know who we are.
I got some bad news this morning
Which in turn made my day
When this someone spoke I listened
All of a sudden, has less and less to say
Ohhhhhh how could this be?
All this time, I've lived vicariously
Who's gonna save my soul now?
Who's gonna save my soul now?
How will my story ever be tollllld now?
How will my story be tollllld now?
Made me feel like somebody
Hmmm, like somebody else
Although he was imitated often
It felt like I was bein myself
Is it a shame that someone else's song
Was totally and completely dependant on
Who's gonna save my soul now?
Who's gonna save my soul now?
I wonder if I'll live to grow old now
Gettin high cause I feel so lowwwww down
And maybe it's a little selfish
All I have is the memory
Yet I never stopped to wonder-ahhhhh
Was it possible you were hurtin worse than me
Still my hunger turns to greeeeed
Cause what about what I neeeeeed?!
And OHHHH~! Who's gonna save my soul now?
Who's gonna save my soul now?
Ohhhh I know I'm out of control now
Oooh-oooh, tired enough to lay my own soul down
http://www.youtube.com/watch?v=A25Ww5SRsXQ
ATT SLUTA FLY?!
Internet finns ju. Kanske borde jag inte ändra mitt namn jag vet inte.
Om jag inte var så rastlös, jag ändrar mig jämt... vad fan är behovet egentligen? Jag är helt dualistisk i en identitetskris (personligt "utforskande") också.. t.ex.. "hatar" värme, samtidigt som jag kan älska det... men då måste jag göra en korrigering inuti självbilden.. så som att jag KAN äta sk. "skitmat"... Jag borde verkligen träna mig i att befria mig ifrån rädslor.. egentligen har jag mycket erfarenheter.. men på ett emotionellt inre plan, personligt..
Man kan låsa in saker i magasin. Kollade, på nätet nu.. finns ett ställe i Kristanstad, som kostar 200 kr i månaden för det minsta utrymmet (det är ju bara kläder, och typ två flyttkartonger med saker, en dator, ett nattduksbord och skrivbord som man kan skruva isär, som jag har, man kanske kan betala allt direkt.. ) många som reser tänker jag... Finns lite överallt en väldigt massa magasiner, alla inte lika säkra dock....
Jag har fan aldrig släppt taget rent PRAKTSIKT, kanske är jag överkänslig och naiv med ENORMA KRAV på mig själv... i mitt sk. andliga sökande, det kanske mest är estetisk glaumor på ytan, eftersom jag är förvirrad... jo, det är säkert så... även om jag "vet" saker i hjärtat....
Borde jag inte "VILJA"... typ.. GÖRA SAKER.... jag fantiserar ju bara om andliga tillstånd det är det enda jag verkar leva för... som jag försöker "nå" eller uppleva, hitta... genom romantik, enorm kärlek....
Hitta ett hem, handlar ju om relationer och så vidare.... JAG ÄR SÅ SONTANT att jag KNAPPT EXISTERAR, borde detta oroa mig? Resande skulle ge upphov till surrealistiska känslor... det är en jävla VARNINGSKLOCKA.
Thailand? Tror jag behöver ROTA MIG, innan jag kan "klara mig" i en storstad.. typ Moskva eller så... och innan jag vet vad jag vill göra med mitt liv, i relation till samhället... och den "verklighet" av klinisk stillhet och "ovetandets lugn" i Sverige som jag har djupt i själen... jag "överger" aldrig något..
Information jag känner till: Uttrycka kärnsyftet, det kreativa... genom "välbehag" (inom t.ex. expansion, nya "vyer") -var vill jag VARA, rent fysiskt, när jag "lever" det jag vill känna, etc?
Surrealism. Identitetsförlust. Sentimental panik.
Men går det bara att "göra något" pang, akut. Ja, kanske.. Men jag är så långsam och defensiv, antagligen beroende på min låga självkänsla och "frånvaro" av självbild.. jag "undviker" det jag inte vet att jag vill..... tror mig hela tiden "missa" något som har med "sann kärlek" att göra, samtidigt som jag lever i ständig "isolering"/kris, och är utanför hela "systemet"... i ett märkligt inre sammanhang (och det är mitt KÄRA sk. "gamla jag", det förflutna..) Men när det handlar om andra individer, gör det mig så maximalt känslig.
Tao in love
-
Det är ju "hela skiten", som måste beräknas. Jesus -ja, ordet kom upp ur mig spontant.
"Människor som inte får sex tar livet av sig"
Först och främst, jag har räknat ut en sak: Mina föräldrar är "förvirrade" och "utan jag", vilket gjort dem bittra och de skyller på oss.. de har alltid TOTALT hittat på, i sociala sammanhang, alltså fullkomligt betett sig som idioter mot sig själva... hela familjelivet, hemmet.. som blivit en själv.. har varit en BISARR fördunkelse där man trippar på tå i ett hämmat spel... där även "usel" aggressivitet inte spräcker det här, något djupt och privat har tagits ifrån en och samvaron, det finns ingen värdighet överhuvdtaget, "hela skiten" (allihopa, individuellt) måste förnya sin identitet i en total död av detta... Men specifikt OÄRLIGHETEN, som närmast är "psykotisk" eftersom den inflamerar personligeheternas själv.. är vår "hämning" eller blockering... det jag säger är alltså, och det vet jag ju egentligen även om jag aldrig kan konfrontera det... att, så lever jag i ett fullkomligt SJÄLVBEDRÄGERI.. som jag "överskuggar" eller lever ut, genom falsk kunskap, en vässad språkbevåning och allmän intellektuell flexibilitet i det relaterande rummet... så jag får dessutom inte chansen att "koppla av" för att studera mitt beteende...
Jag måste, tvingas faktiskt, uttrycka mitt jag.. "pånyttfödas", uttrycka faser av en mission.. genom en spontan instinktiv "action" utåt...
Jag såg nyligen på filmen Shortbus.. Lite lustigt, det första jag tänke när historien började rulla upp.. var att jag hade en "insiktiv förståelse" för de här människornas sexproblem.. just eftersom jag är så jordisk. Jag "klarar av" det, eftersom jag bryr mig om mänskligheten, osv. Men det här är lite att ta ut sin identitet i förskott, en slags desillusionerad naricissism, men upphöjdhet. Hur som helst... Jag tror inte att människor har bra sex. Jag har det inte. Jag "vet" på något sätt att jag har rätt nu, när jag menar att jag senare kommer säga att "jag var psykiskt sjuk innan jag fick en riktig orgasm"..
Eftersom jag aldrig kommer FÖRSTÅ och/eller "rena" min IDENTITET annars, jag kommer aldrig "till uttryck" (instinktivt/sant), utan fortsätter mina sorgliga distanserade inåtvända paranoida "experiment"... jag är så romantisk andligt sätt, maximalt... och vill ta reda på allt.. jag tänker egentligen inte på mig själv rent .. "fysiskt".. alls, jag väljer på ett plan hela tiden att lida..
Hur som helst, igen.. rörande fysiskt sex.. jag är ganska känslig estetiskt..
Om jag kan förena den personliga andliga "människokärleken", med min vidöppna kreativitet, och mitt sexuella uttryck, själ... i syntes, kan jag hitta tillfredställelse/balans... Mina tidigare projekt har bränt ut mig, genom överkompensationer där man "lutat över" på fel plats/tid/energi, och drabbats av sticket själv.. total identitetskris... så, inget spelar ju egentligen någon roll? Vi är påväg till kärleken hela tiden...
Hate, compassion, emtiness
För tre år sen.. samma pusselbitar: Solen och månen, livet genom andra (allt det andra), i fanatsin, idealet... jättedjupa känslor "inom" distans, utan svar.. människa som "hem"... rituellt älskande, gjorde mig småfull.. jag hade någon slags tro, eftersom jag brydde mig om den andra...
Känner idag.. och jag inser att jag älskar, jag har bara glömt.. det finns ingen där, det finns ingen här.. bokstavligen, frågan är endast: VAD är IDÉEN? Jag inser, framför allt: att jag ser alla som samma, älskar alla människor.. ser "människan"... och detta är enorm förvirring, genomskinlighet, utanförskap.... men också "compassion", om jag klarar av att skapa informationsdöden...
Jag "krävde" så att "få" älska alla... människorna, även "dig"... men utan ansvar/krav, men fortfarande med hela hjärtat och sinnet.... det fanns ingen annan utväg, än att "vara kristus".. Vad berättar detta om min själ, och den MÄNNISKA, jag fortfarande är... behovet ligger Personligare, mer kvinnligt tillhörande... bortom allt detta jag lärt mig om mig själv... till det levande som fanns där... "trauman" som inte gör ont då de gör ont... något riktigt SANT.. kärleken till samhället..
You'll be given love
You'll be taken care of
You'll be given love
You have to trust it
Maybe not from the sources
You have poured yours
Maybe not from the directions
You are staring at
Twist your head around
It's all around you
All is full of love
All around you
All is full of love
You just ain't receiving
All is full of love
Your phone is off the hook
All is full of love
Your doors are all shut
All is full of love!
Jag behöver inte sk. "veta" något mer, det finns inget "där ute" att "säga"... om det inte handlar om OSS, alltså mig.. vårt liv.. meningen med något...
