Tidigare text
| Skrivet: 19 Apr 2009 19:30 Ämne: Vårt machoistiska rollspel | |
| Har sovit i över ½ dygn pg av medicinen. Jag kan nu lösas upp eftersom jag accpeterar allt, inte som förut. Vaknade för ett tag sen, av en lång och komplicerad "djup" sävlig dröm. Jag förstod att det handlar om den mänskliga FRIA VILJAN, och hur denna underordnat sig ett "spel" som vill "dö" eller "vinna", genom en slags försoning mellan olika "helheters" och "punkter/rolelers" komplex. Spelades upp i kugghjul/cirklar alltid nära att "komma på" eller "överlista" VILJAN -och ALLT detta "avhandlades" eller slingrade sig i hur vi vill uttrycka vår sexualitet för att känna tillfreställelse, och mystik genom att ANDRAS överlevnad/liv/död. (Drömmen rörde också "äktenskapet" mellan man och kvinna, kyrkan/giftermålet, och dårhus, att låta eller vänta någon dö pga dess "avvikande" steg). Gav känslan av att vi är bortom och innan vår födelse och att detta är den fysiska osynliga/transparenta gemensamma med INDUVIDUALISERANDE kraften och elden. Funderade på Jesus igår kväll och försökte prova eller acceptera det som sanningen/ryktet, eftersom jag själv upplevt identifikationen med frälsningen/Kritus, som eget JAG. Mitt medvetande är så "öppet" att jag tar in förnimmelser av detta, då igår.. men detta verkade övergå "ett komplex" av "vårt förflutna" som "mänsklighet"; baserat det religilösa rollspelet (utan relativ tid, försvarande av genom "fadern" -vårt "golv", strukturerna för medvetandet/skruvstädet för upplevelsen av RUM/kropp, som tar oss tillbaka genom att vi "blir vuxna/erfarna"). Läste in I MIG SJÄLV.. jagmedvethetens eller själens dolda "orm" utgörande (personligt kände jag detta) sökandet till RENING genom "rädsla för straff".. som gjort våra sinnens "psykotiska" [samhällets förvirring]. Samtidigt fattade jag att detta var ursprunget till allt annat jag väljer eller känner på den djupast emotionella nivån, och kommunicerade med det. Jag vet vilka två KREATIVA intentioner "lösa" från "sitt ursprung" idag i vår smärta "fluktuerar". Det är lite obehagligt. (Jag förstår eller tar inte in "filsofiskt", alls, utan personligt känslomässigt utifrån centrala sökanden). Försökte göra en "bro" mellan detta "nät" och ett "nästa steg" från DIMMA och förnekselse, till gud/icke-abolutism, som mitt eget jag och vilja... Fattade att jag levt eller lever totalt i en "dimma".. Men BLIR de tidigare strukturerna av mänsklighetens medvetande(-dysfuntkioner; utveckling). - Det känns som om jag säger samma saker hela tiden, allt känns "förgånget" och jag "underkastat" detta. Jag behöver INTE identifera mig med detta längre. Jag behöver SLUTA autoamtiskt ständigt sätta "gud" som centrum för en falsk uppmärksamhet/auktoritet (av de ERFARENHETER som kommit "hittils"), jag vill istället inte förneka någon, men sluta "idealisera" en "platta". Jag vill "tömma huvudet" rent. Kommer ihåg detta från tidigare, men då visste jag inte hur vår gamla integrering genom religion skapade. Jag känner eller VET hur SMÄRTA kommer komma. -allt det jag säger underordnar en "stil"- Jag vill bli av med den eller förlösas genom den. Det strömmar in en "närvaro" eller "levande" vetskap, om att livet HÄNDER -att det finns ett underliggande DRAMA (av själ).. Det mänskliga traumat: Jag låg i badkaret runt 00:30 i kväll en stund, det började leda till ångest. Började minnas hur jag långt tidigare kom fram till att min väldigt intellektuella identitetsrörelse medvetet sökte sig till situationer som orsakade ångest genom fysisk indentifikation med underliggande omedveten trauma. Jag hamnar ofta i en måttlig ångest av just värme. Jag har en ådra av mänskligt galenskap i mig, och detta har uppstått hos mig av en rent förutsägd natur. Jag borde undvika mental perversitet, men har skapat en roll i detta pga alienationens svåra konfronationer. Jag står fortfarande till viss del i konflikt till min mamma, min måne i oxen med tillvarobehov av det fysiska/sensuella/stabila-trygga, har mycket döda former, jag har aldrig riktigt evolverat utan stannat i "helvetet" eftersom jag inte förstår hur allt hänger ihop eftersom jag fått djupa känslomässiga behov avsagda i barndommen och intensiferat den här modellen jag beskriver, det stillade sig någongång i början av tonåren. Värme/instängdhet relaterar till fostervattentillvaron, tvättfobi som 4-5 år, och sociala ångestkänslor som ungefär 10-14 år när jag när jag skämdes för att jag inte blev lika brun som mina kompisar. Jag har OFRIVILLIGT fått en svär omkring mig av min mor främst, som "ovanlig", hon har velat prata om mig i termer av duktighet etc.. vilket lett till ett personligt helvete eftersom jag velat bli av det surrealistiska rykte som sakta förstorats omkring mig, jag försökt hitta en identifikation genom mental aktivitet inom det "filosofiska", vilket blir en död öppen form för allt som är "holistiskt" tänkande, vilket leder till sjukdom (cancer/förstoring, etc). Jag gillar inte att bära det här "utanförskapet" på mig eftersom det har en hal kontaktyta. Jag känner hur jag missförstår mig själv, ibland genom hur jag relaterar socialt till andra utifrån dessa "lösa fragment". Jag är instabil, men upplever det inte personligen utan i något "verklighetsanknutet", vilket gjort mitt liv till ett "kaos" och projicerar dessa känslor på samhället, och ett "hat" över "verkligheten", och har fallit offer för många långa perioder av meningslöst strukturtänkande (men detta bara för att "få kontakt" och "experimentera" på forum för att investera min idenitet i en "elitism" för mer eller mindre medvetet försöka "förlösa" ångest). Jag vet inuti hur oärligt allt detta är, och har istället försökt "penetrera" mina tankar spontant och finna en extremt falsk trygghet i att se livet som ett SKÄMT rent intellektuellt. Jag har mycket mani i mig utan att veta om det, vilket skadar mig och skapar massa patetiska "åsikter" eller språklig "konst". Jag faller ner till måttlig grad i mina mentala "negativa känslor av avsakad identitet" när jag skriver detta. Jag är alltså egentligen hyperlabil, för det är såhär jag lever och det brukar se ut. Jag förstår en mängd med "djup skit" inom det psykiatriska om man så vill, det Schizoida, Autistiska, etc. Samtidigt har jag så mycket "sanningssökande" eller "naturlig förståelse" i mig som en självbevarelsedrift, att jag inte sjunker ner i denna "meningslöshet". Samtidigt gör det den nästan djupare, men "dualistisk" -jag hatar att jag känner en identifikation med dualism, för jag förstår inte "meningen" högborgen för min navigationsyta, utan känner mig som en "psykopat" lite rent tekniskt, men jag vet inte vad detta betyder, saken är att det är mitt JAG eftersom det är vad jag eller allting slutar i: en gåta, eller ILLUSION. Det är någonting med "tänkandet" som jag fastnat djupt djupt i. Detta är sjukt. Tror det rör det Freud etc kallade "penisavund" -jag kände mig djupt sviken av min far i uppväxten, vilket skapade desorientering i dimmorna av mig, den sårades bitterhet. Jag tillfredställer mig själv genom makten i att känna hur det är att ha ett lutraktivt eller kraftfullt tänkande/sinne, men använder det inte utstuderat sadistiskt medvetet. Jag har "bevarat" det som "roll" då jag velat visa mig "likvärdig" mannen, redan som liten ville jag känna en gemenskap på detta sätt och sökte "intimitet" genom att ge intrycket av någon sorts mogen. Nu förstår jag.. jag har tänkt mycket på mitt "centrala problem", hur jag förstör varenda relation jag har, redan innan de börjar. Jag har på något sätt "tappat kontakten" med min känsla av genuin mental utveckling. Jag ANVÄNDER eller UTTRYCKER alltså inte mitt INTELLEKT (alltså min kontakt med SJÄLEN). Det är en illusion; i 40% av denna texten är jag frånkopplad känslor av kontakt med "verkligheten". Jag förstod detta när jag låg i badkaret och kände en bit av "mitt vuxna medvetande", och begrep det "mänskliga" med att ha en "mental" kanalisering av medvetande, och hamnade i en genuin känsla av kärlek när jag började skriva detta inlägg, lyssnade på musik som "strömmade" in i mig. Har i flera år flytt in i musik av olika anledningar, jag skäms lite eftersom mitt sinne är "fragmenterat"/mentalt, det är som en slags onani för att desperat relatera till mig själv. Upplevt "ångest" vid försök att meditera, då tänkandet aldrig nyskapat sina former. Jag har velat "konfrontera" mig själv, utifrån min självdestruktivitet, genom att förstöra genuina mötet eller intrycket genom överdrivna anspråk genom det verbala och ordade, vilket jag skämts för I SIG "i alienation" efteråt.. jag är alltså till viss del galen, men jag börjar komma ifrån det. Jag vet att hela mänskligheten är galen. Jag har levt i zombietillstånd. Övergår som jag säger, i textraderna mer och mer till detta.. Jag behöver alltså en fysisk "identifiering", det är sexuellt. Jag har aldrig upplevt någon sorts "fördjupning" av mig själv genom "det sexuella", hamnat i en slags omedveten snobbism tror jag. Begrep ändå det här sinnligt men kallar det sensuellt snarare, mina fysiska ångestupplevelse övergår i en slags "existens" när jag förflyttar mig ifrån dem. Det är ett "rum" och har därför behövt "förvirras" genom frågor, för att kunna skapa en "transcenderande" rymd eller "syfte". Jag har aldrig hållt på och skurit mig i armarna, och liknande, jag upplever inte dualismen som "två" delar av livet att skapa en "ritual" kring även om det kanske usprungligen i mitt liv var så, jag upplever min identifikation "totalt". Jag har "saknat" denna sortens intimitet till andra människor för några år sen speciellt inriktat på sådana här saker som jag medvetet attherades till, men jag hittade aldrig "till svaret" eftersom jag var för "massiv" och dryg. Jag ville identifiera mig med dessa saker för att förstå mig själv. Jag undersökte lidandet, "alla former" av mänskliga "arketyper". Jag förstod utifrån mitt skapande "färdiga teorier" om sexualiteten och självskadebeteenden, samtidigt som jag började studera astrologi.. Jag har alltså helt missförstått mitt distanserade karaktärsdrag. Jag vill bara vara en MÄNNISKA. Men jag menar inte "bara". Jag vill förstå den mänskliga naturen utan arketyp eller romantiska ("jungianska" etc) symboler. Upplevde i i början/mitten av tonåren min "fulhet" med extrem "existensiell ångest".. Ser destruktion i alla människor.. "hur allt fungerar" (men det gör jag alltså inte). Började "det här" funderandet när ångesten uppstod där tidigare inatt, med tankarna på att jag är rädd för intimitet, och förstod vad jag gjort. Jag använde mitt "dysfunktionella medvetande" till ett specifikt resultat när jag förstod astrologi, för 3 år sen -innan jag förstod den verkliga "attraktionslagens" mystiska eller transcendentala svär vilket ledde till en TOTAL KRIS/död.. Jag hade aldrig upplevt mig totalt älskad eller vad det innebar. Innan en kort upplysning då jag BLEV "frälsningen" (i en isolering av det mystiska; som ett "mirakel") "visste" jag vad detta var. Jag ville ingenting annat än att "bli av med" den "relativa tiden" eftersom jag "sett mig själv", jag visste emotionellt och försod att jag skulle dö, trodde jag skulle ramla i trappen när jag gick, etc. Jag har samma medvetande fortfarande. Jag förstod alltså "djupet", frånkopplat "livet" -men det handlar om att jag "glömt" det som det vilar på. Jag visste vad "intimitetens" helvete var, och upplever i rädslan "dig" som detta "mig" i svaret (döden, evolutionsformen) samtidigt som det "kräver" omogenheten "innan" mystiken/transcendensen. Det finns ingen annan sanning. Samtidigt har levt, speciellt för något år sen ungefär, i bisarra former av förväntningar om vad det innebär att "lyckas" eller vara lycklig. Det omanifesterade - manifesterade. Insåg då för några timmar sen, att jag behöver lägga det manifesterade (kroppen) FÖRE det omanifesterade (esoteriska), och att jag vanligtvis bygger min sinnestillvaro på motsatsen, vilket gör mig ultimat alienerad. Vi behöver ingen "uppslysning" och du kan inte "bli något" med den. Det är ingen som bryr sig. Vi har redan ett förflutet av mästare och zenbuddhister som vet vem själen är. Det är du som inte är uppmärksam, versionerna handlar bara om kosmisk substans. Annars är det avgjort -du är Jesus. Det handlar om mänsklig evolution, man måste "vara där" för att reformera. Man måste vara ärlig SIG SJÄLV i kropp och själ. Jag VET att det rör att vi själva ska begripa vår kollektiva identitet som "genuin" eller mästerlig. Vi "minns" redan, vilket leder till "filosofisk mystik".. | |
Kommentarer
Trackback
