Tied Venus

• Jag helt FÖRNEKAR min grund-natur! Mitt psykologiska jag.

"Styrkan", uthålligheten och mobaliserad "balans". Viljan att "äga", inte vara utanför/frånkopplad. Och allt det andra.. JAG ÄR "allt det där", de psykiska begreppen.. men det är liksom "abstrakt" (för att förfinas?) Det är egentligen "ovan".. det bara ÄR, jag vet inte "varför", det är gud och världen, jag ansamlar bara "döda" förklaringar.. myten.. får sluta med det nu..

Om jag VISSTE (jag ser på det som att "jag vet", och är därför "aggresiv" och sentimental) -så skulle jag vara "FRI".

Det finns ett slags "svar"..

Du kanske skulle missförstå vad jag sa.. Helt ärligt. Men det är fan inte jag.

Träffade en gång en kille som man visste dolde både över och under-medvetenhet.. Han pratade hela tiden om att han inte hade några STARKA ÅSIKTER och upplevde det som ett stort problem.

Du har SÅRATS av ALLT, det är vad den sk. "berättelsen" handlar om; ego-filosofi; ett uppstyrt IDEAL av den MYT som förhoppningvis ska lösas upp. Även "lyckliga människor med kontakt med sitt djup" reagerar på minsta lilla "attack" från det förflutna/ryktet, som tankar och relatering till "mörker"...

Gör vad du vill.

Det står ett TVÅNG på torget.. övervakad av dig själv?

Men alltså.. jag höll på så för några år sen, men är det SANT, tycker du själv det är "fint" att "'äga" en "fin natur".. är du GALEN?

Genom "skit", självdestruktion.. försöker vi TA REDA på hur saker uppstår.. för det känns liksom inte "frächt" att uppnå något ("inre karaktär") på det sättet.. nej, kanske inte det här ens, det är det jag menar.

Men sen ser man ju inte att man sitter där heller, som den man är.. SÄG det till mig då, jag försöker SÄGA DET TILL DIG.. dvs. att detta inte är en "inspelning" eller ett förhör.. det finns ingen annan här.



Shit.. så, hur klassar du då skillanden mellan FÖRDOMSFRIHET och FÖRMDOMSFULLHET; och vilken behandling ger du dig själv ..helst? I ärendet.


Men OBS! Bevara bara din STIL (kropp - spirit - själ; urholkat EKO, cirkulerandes innaför din personliga "cirkel" omkring dig)... så "straffas" du säkert inte av "livet"...

Okej, så du föraktar NÅGOT ANNAT än just DITT EGET/VÅRT FÖRAKT -åt andra hållet?

Enigma, Björk, Angelo Badalamenti, Philip Glass, Clint Mansell, Kanye West, Kelis, Kronos Quartet, T.A.T.U, Moby, Placebo, Gnarls Barkely, minimal techno, m.m

Är inte medveten om mitt "relationslivs" egna JAG jag alstrat fram... Trixerier, den döda vinkeln -"min högsta prioritet"..

Vad FAN vet vi om KÄRLEK:

"Förväntrad självbild", du speglar vad du försöker komma åt, det du TROR att andra tror -vad dina _föräldrar/uppväxt tänkte om sig själv-a_ i en "hjärntvätt" av form/arketyp -ditt strukturmedvetande.

Den yttersta osynliga/omedvetna "borderlineritualen" är vår gemenskap -VAR KOMRPOMISSLÖS...


[Det här beskriver "att sitta fast" och vända sig, alltså full förståelse för sig själv: ] De"tunga bitarna": Det inre omedvetet bisexuella/androgyna kreativa begäret. Perfektionismneuros. den inre motstridigheten, att vilja mänskliggöra intensitet, "allt på samma gång". SJÄLEN.

http://www.youtube.com/watch?v=1RzvFNwlYfY

-

[Som uppstår i ett tjänande av detta:] Mänskligheten, sin egen transcendens.

http://www.youtube.com/watch?v=4X2KYOr-73s

Det mänskliga egots sökande efter "bekräftelsen" är GUD -förlåtelsen/accepterandet för något som är mycket större än oss är därför

--> ren sanning...

Tror att min vana eller "identitet" i det "mentala" och "meddelande" proijeringen, är en slags panikreaktion.. om jag skulle bli HINDRAD detta (skriva, nätet) skulle jag känna skut "abstines", det är en slags flykt.... jag känner "kontroll"...

Jag måste förstå en verklighet bortom det här. Resa kan därför vara bra, men förstås kommer jag känna mig otillfredställd och rastlös, i flera månader säkert...

Dragningen till "droger" ligger på samma frekvens.

Först och främst, jag har räknat ut en sak: Mina föräldrar är "förvirrade" och "utan jag", vilket gjort dem bittra och de skyller på oss.. de har alltid TOTALT hittat på, i sociala sammanhang, alltså fullkomligt betett sig som idioter mot sig själva... hela familjelivet, hemmet.. som blivit en själv.. har varit en BISARR fördunkelse där man trippar på tå i ett hämmat spel... där även "usel" aggressivitet inte spräcker det här, något djupt och privat har tagits ifrån en och samvaron, det finns ingen värdighet överhuvdtaget, "hela skiten" (allihopa, individuellt) måste förnya sin identitet i en total död av detta... Men specifikt OÄRLIGHETEN, som närmast är "psykotisk" eftersom den inflamerar personligeheternas själv.. är vår "hämning" eller blockering... det jag säger är alltså, och det vet jag ju egentligen även om jag aldrig kan konfrontera det... att, så lever jag i ett fullkomligt SJÄLVBEDRÄGERI.. som jag "överskuggar" eller lever ut, genom falsk kunskap, en vässad språkbevåning och allmän intellektuell flexibilitet i det relaterande rummet... så jag får dessutom inte chansen att "koppla av" för att studera mitt beteende...

Jag måste, tvingas faktiskt, uttrycka mitt jag.. "pånyttfödas", uttrycka faser av en mission.. genom en spontan instinktiv "action" utåt...

Jag såg nyligen på filmen Shortbus.. Lite lustigt, det första jag tänke när historien började rulla upp.. var att jag hade en "insiktiv förståelse" för de här människornas sexproblem.. just eftersom jag är så jordisk. Jag "klarar av" det, eftersom jag bryr mig om mänskligheten, osv. Men det här är lite att ta ut sin identitet i förskott, en slags desillusionerad naricissism, men upphöjdhet. Hur som helst... Jag tror inte att människor har bra sex. Jag har det inte. Jag "vet" på något sätt att jag har rätt nu, när jag menar att jag senare kommer säga att "jag var psykiskt sjuk innan jag fick en riktig orgasm"..

Eftersom jag aldrig kommer FÖRSTÅ och/eller "rena" min IDENTITET annars, jag kommer aldrig "till uttryck" (instinktivt/sant), utan fortsätter mina sorgliga distanserade inåtvända paranoida "experiment"... jag är så romantisk andligt sätt, maximalt... och vill ta reda på allt.. jag tänker egentligen inte på mig själv rent .. "fysiskt".. alls, jag väljer på ett plan hela tiden att lida..

Hur som helst, igen.. rörande fysiskt sex.. jag är ganska känslig estetiskt..

Om jag kan förena den personliga andliga "människokärleken", med min vidöppna kreativitet, och mitt sexuella uttryck, själ... i syntes, kan jag hitta tillfredställelse/balans... Mina tidigare projekt har bränt ut mig, genom överkompensationer där man "lutat över" på fel plats/tid/energi, och drabbats av sticket själv.. total identitetskris... så, inget spelar ju egentligen någon roll? Vi är påväg till kärleken hela tiden...

För tre år sen.. samma pusselbitar: Solen och månen, livet genom andra (allt det andra), i fanatsin, idealet... jättedjupa känslor "inom" distans, utan svar.. människa som "hem"... rituellt älskande, gjorde mig småfull.. jag hade någon slags tro, eftersom jag brydde mig om den andra...

Känner idag.. och jag inser att jag älskar, jag har bara glömt.. det finns ingen där, det finns ingen här.. bokstavligen, frågan är endast: VAD är IDÉEN? Jag inser, framför allt: att jag ser alla som samma, älskar alla människor.. ser "människan"... och detta är enorm förvirring, genomskinlighet, utanförskap.... men också "compassion", om jag klarar av att skapa informationsdöden...

Jag "krävde" så att "få" älska alla... människorna, även "dig"... men utan ansvar/krav, men fortfarande med hela hjärtat och sinnet.... det fanns ingen annan utväg, än att "vara kristus".. Vad berättar detta om min själ, och den MÄNNISKA, jag fortfarande är... behovet ligger Personligare, mer kvinnligt tillhörande... bortom allt detta jag lärt mig om mig själv... till det levande som fanns där... "trauman" som inte gör ont då de gör ont... något riktigt SANT.. kärleken till samhället..


You'll be given love
You'll be taken care of
You'll be given love
You have to trust it

Maybe not from the sources
You have poured yours
Maybe not from the directions
You are staring at

Twist your head around
It's all around you
All is full of love
All around you

All is full of love
You just ain't receiving
All is full of love
Your phone is off the hook
All is full of love
Your doors are all shut
All is full of love!


Jag behöver inte sk. "veta" något mer, det finns inget "där ute" att "säga"... om det inte handlar om OSS, alltså mig.. vårt liv.. meningen med något...

Our emotional foundation and subconscious self-image based on early childhood experiences are established in the fourth house. The way we feel about ourselves is conditioned by our experience of our parents' (or significant others') acceptance or rejection of us as we were growing up. From these experiences we developed our sense of belonging and our capacity to receive-and/or a sense of alienation and a difficulty or frozenness in receiving. Self-protection, self-sustainment and the fear of not having enough are issues with the Sun in the emotional fourth house. Home, family, and security are very important to you, as well as the need to firmly establish roots and build your own home base. Your success in building an independent life, however, depends heavily on having had your needs met (being seen, being nurtured, being loved) as you were growing up. Some form of counseling could be helpful in reuniting you with your inner child and in letting go of attachments to your parents. There's probably strong identification with the nurturing parent, whether for good or for ill. It's important to make these issues more conscious (literally bring them to light) with your light (the Sun) in the subconscious, midnight fourth house. Sensitive and somewhat reclusive, you tend to be a very feeling and an often vulnerable person.

Aquarius the Water Bearer is actually pouring the waters of universal consciousness into the mind of individual man. The universal thinker, your detachment and impersonality can be maddening to your intimates, who often want you to show more personal bias.


As;

For souls born with Saturn in Capricorn the test is in humility and the use of power. You have a great love of power and the desire to dominate others, but need to learn to let power flow through you and feel yourself being it's instrument, rather than the great dictator. You're ambitious and clear-headed with practical matters, and have foresight and organizational ability. If afflicted, you tend to be solitary, serious, suspicious, selfish and egotistical. If unafflicted, you're strong, persistent, and responsible, and may be an evolved soul.

Via/as;

You're an extremely intense and powerful individual - the more so the closer Pluto is to your ascendant. In this incarnation you're learning to master and control the emotions and the primitive drives within you that, left unconscious, control and direct all of human life. This is your hero's journey; you're alone in this process and have a great need for seclusion. Don't mistake your need for self-mastery and control for your obvious ability to control others. A transformer of self, friends and your environment, your life is one of continual personal growth and evolution, filled with drastic endings and sudden new beginnings.

Neptune: The transpersonal soul

The placement of Neptune in the birth chart symbolizes an area in life where one is likely to seek mystery or enchantment; express compassion or empathy; or transcend the per­sonal sphere of consciousness in favor of ecstatic, mystic, or blissful encounters with another person's soul or with the transpersonal soul of the world itself. Through Neptune, the Jupiterian experience of what is of value to the societal soul-the ethical and cultural "wisdom of the ages"-is expanded to a point of "dissolution." This ineffable experience is described (yet always inadequately!) in portraits of spiritual ecstasy: in the transcen­dence of ego-bound consciousness; in revelations of aesthetic epiphany; or in the mystic rapture of an encounter with the godhead (the inexplicable experience of the "moment" of eternity).
        Few encounter Neptune in such a direct manner, perhaps because such experiences will produce deleterious effects on those who are spiritually unprepared for such an encounter. In everyday life, Neptune rules dreams, fantasy, imagination, and enchantment; as well as illusion, deception, confusion, and the loss or dissolution of self. Through such experiences, the focal point of consciousness is diffused, blurred, and expanded beyond the confines of its ordinary, personal perimeter.
        Neptune manifests in yin-oriented collective trends (e.g., fashion, arts and culture, and spiritual movements) that sweep through society or that culminate in international or global tendencies. In a similar fashion, broadly based (yet yang-oriented) transcultural movements such as world wars or discoveries that mark profound points of transforma­tional history are symbolized by Neptune's astrological neighbor, Pluto. Through Neptune and Pluto, governmental (Saturn) and cultural tendencies (Jupiter) are swept aside by glo­bal currents: the "Plutonian Zeitgeist" and the Neptunian anima mundi or "world soul."
        Neptune is usually well integrated in those who are profoundly empathic with oth­ers: for example, those devoted to professions requiring a continual outpouring of compas­sion. Such professions require a considerable amount of self-sacrifice and self-abnegation on the part of the practitioner. Yet through such actions, consciousness is expanded by opening itself to psychological states extending beyond ordinary personal concerns. By transcending the limited scope of egocentric desire and by embracing the psychic situation of another person, the center of per­ception is shifted-from the self-identity to a deeper level of soul.
        As the planet symbolizing the transpersonal soul, Neptune is concerned not only with the welfare of a particular person but also with channeling compassion and empathy toward one's fellow creatures in the greater world-at-large. This transpersonal concern instills a rather strange, otherworldly aura to the "Neptunian." Such people serve as con­duits for what are essentially archetypal forces: energies that restore the experience of soul empathy and soul union in an otherwise alienating and soul-fracturing world. At the founda­tion of such experience is the world soul or anima mundi: the "soul foundation" upon which all human feeling is based.
        Neptune symbolizes the experience of what is sometimes referred to as "God," the "sacred," or the "other world," especially in terms of what Rudolf Otto called the mysterium fascinans: the beatific, alluring, enchanting face of God; the blissful experience of the Sacred Absolute; the uplifting, life-affirming aspect of the "wholly other." In the final stage of astrological symbolism, Pluto signifies the other side of the face of God: the mysterium tremendum. This includes the fracturing, horrific, and annihilating nature of the world: of the sacred fate of all beings who suffer the agony of birth and death in their metamorphosis from one realm of the transcendental to the next. Through Neptune's dissolution of ego-bound consciousness, we are readied for the Pluto's destruction of outmoded forms of identity, which clears the path for a further incarnation of the spirit.

Keynote phrases for Neptune:·Wisdom gained through the surrender of consciousness to nonego or transpersonal states, often assisted by a "drift" of the imagination or a "spinning" of fantasy.

·The experience of the personal soul (Moon) merging with the transpersonal or world soul, the anima mundi.

·Profound spiritual experience, especially that of a "blissful" nature.

·The further evolution of Jupiter's yin energy, which has now "expanded" (Jupiter) into a state of "diffuse awareness" or "dissolution of consciousness" (Neptune).

·The final form of yin consciousness in the symbolic solar system.

•Yin experienced as a "mystical union" or as a "cosmic relationship" with the transpersonal soul.

 Befrielse och "den andliga".. känner jag snarare såhär för:

http://www.youtube.com/watch?v=XUrJdf4PbEk

1. Jag KLARAR MIG rent jordiskt, jag har TILLRÄCKLIGT med "prylar"... kläder, för att se bra ut och vara lugn....
2. Det blir inte värre.... hur jag än ligger kvar i en PASSIV FÖRNEKELSE/inmobalisering/förvirrad skräck..
3. Jag behöver inte "uppnå" något utifrån DETTA ("här")... jag "behöver" bara förändras.. och det är att släppa...
4. Om jag inte med mitt tänkande ljuger, så är det enda jag "vill", att bli kär (man kan inte gå baklängels)

Jag antar att mediciner/droger lite manipulerar med "signaler" på lidande, man tappar allvaret och passionen för genuin förändring (men kanske förstärker det jordiska till viss del)..... Men jag har också tänkt på att t.ex jag har en väldigt maskulin nivå av självvärde relaterat till massan/grupp, en existensiell jantelag..... Det blockerar det fullt PERSONLIGA och HARMONISKT UNIKA, förstår jag.. Eller förstår jag förstår.. jag TÄNKER bara... mitt jävla tvång och identitet... "tänkande"... för att skydda mig, vara "bäst" (och därför "klara mig")...


Men hur som helst.... funderar jag på att åka till Stockholm (har verkligen ingen energi, är riktigt långsam).. i alla fall... försöka hitta amfetamin... Min HJÄRNA är ju i ett onaturligt kemiskt tillstånd, efter att jag passiviserats med neuroleptika... det ligger här i sakens natur att jag INTE REAGERAR, att jag klänger kvar, inte frågar på djupet... blir rent HANDIKAPPAD.... "fast" i en blockering...


Det kan inte bli mycket värre än det redan är och har varit.

(Skrev nyss detta mail till Johannes, som svar på ett han skrev i feb);

Men hur som helst, jag kanske vill vara psykotisk. Jag skulle klä i det, en tid. Jag tänkte på det där för ett tag sen, efter en dröm jag drömde... att LSD-experiment blir aldrig som man här föreställer sig tror jag.. och jag antog, att det istället skulle kunna vara klivet till att bli "psykiskt sjuk", en helt annan nivå av sinnesuppleverser... På något sätt är det bisarrt att bagatellisera "människan" sig själv, genom fina intellekuella filosofier -vad är det för något, egentligen?

Och -jag tror att en sådan här "destruktion" eller vad man ska kalla det.. utveckling, säger jag snarare, är tusenfalt sannare eller "högre" än den djupa förnekelsesjukdom som marjoriteten av mänskligheten "tvingas" leva i (mardröm)... Jag har alltid TVINGAT fram "dolda vråer" av mänskligt "förfall" (i brist på bättre bänmingar ..det formlösa)

Nej men, om du UNDRAR... jag har något (stort) behov av det där.. Mitt intellekt ..och själ, är välanpassat för dess utmaning. Att kasta sig i ..det där, man kan aldrig komma tillbaka sen, och det är underbart på något sätt... man tvingas rena sig fullt ut.. raffinera medvetandet, förstå. Jag har insett att jag lever mycket i den MATERIELLA IDENTIFIKATIONEN, där jag samtidigt är dolt "labil", vilket blir en slags "tröghet", där mitt INTELLEKT egentligen aldrig kan "penetrera" på ett meningsfullt sätt.. LÄNGRE... det finns inte mycket substans i det, det är mest "socialt" eller "estetiskt"...

Jag vill verkligen förstå de djupaste mänskliga problemen, jag säger inte detta sväriskt utan öppenmhjärtat seriöst, jag känner ingen "mening" med att leva annars.. det är väl därför jag "lever i lidande" ..det ligger inte riktigt "inom den mänskliga kontrollen". Det känns inte som om min själ tillåter mig att "finna mig i" en passiv, slätstruken slags lycka, när jag har så mycket "resurs" eller annan slags mer "unikt kreativ" tillfredställande mening. Jag bokstavligen SLÄNGER mig in i "lidande"... vad än som händer, det är instinktivt, och något väldigt "personligt moraliskt".. Tja, känner du igen dig?

Jag är en ganska "ensam" människa... jag vill inte umgås med "mänskligheten" på en låg nivå, jag upplever "uselheten" så... det säger inget till mig, jag behöver min egen tid för experimenterande först.. Med den nödvändiga kollapsen tillagd, så är det underbart.. man kan aldrig skapa ett EGET INRE HEM annars...

..and then we die from it all -why?

The Uninvited.

Ganska banal rysare, funderade på när jag såg denna... att jag under hela mitt liv, eller i alla fall minst halva, undvikit "smärta" på accelererande sätt, där jag istället fått "vanföreställningar" om min identitet, om hur saker är och inte är, låg självkänsla, komplex inre rastlöshet.... Det är "något" jag aldrig vågat möta.. Oxenaturens trauma.. Sen har jag "glömt" allt.. Allt blir bara en handling om KONTROLL... helt meningslöst, ett TUNNELSEENDE..

(Filmen slutade ganska bisarrt, vill inte påminnas om sådant, för jag suggereras så lätt av estetisk miljö, av dessa anledningar..)

Rädslorna rör mer andra saker, den sexuella/personliga identiteten (som jag inte vet om ungefär).

Tjejen i filmen visade sig höra röster... sådana där saker har jag förut sett som något "sensuellt".... Något vackert på något sätt... Jag är inte rädd för sådant "längre"...

Men herregud -att man cyniskt "bagatelliserar" sina "psykiska problem" med FILOSOFISKA trick, mentala övermogna begrepp... så som människorna gör idag, är ganska extremt.. liksom vad är det vi inte ser? Är det bara "evolutionen" som blir "djupare" och mer kollektivt bunden..?

Tänker då alltså... att sådana "rejäla" saker (som hallucinationer, osv) liksom är vår "nya" tillhörighet, som vi bygger ett hem i.. och då är det SAMMA SAK... eftersom vår själ förflyttar sig mentalt... det kan vara personligt, och djupt blir det då flera och flera.. "människan"/GUD, delar på det...

Vad vill jag VERKLIGEN GÖRA i LIVET? Jag är lite för frälst på IDÉEN om sakers tillstånd, i "framtiden"...


Vad vill jag VARA? Jag blir akut rädd och ängslig när jag tänker på det här, det första jag börjar associera till är.. "romantik"... men så sitter jag här, vad fan tänker jag med? Jag är en looser, eller jag vet inte.. men varför gör jag såhär... ja, men... den kärleken också... "efter lidande".. jag förstår begrepp och teorier för bra bara genom att absorbera ytan, men tar in unika detaljer, och det verkar som om jag vet allt.. eller "är där"... och det gör mig olycklig, jag har ingen tillhörighet....

Men så vad VILL jag EGENTLIGEN?


Just, nu utifrån vad jag KAN: Hitta EGEN lägenhet; byta namn.... fundera, möta mig själv, testa LSD ett flertal gånger... börja skala bort förflutet.... Tja, sen finns det inget mer UTAV MIG; utav den person jag spelat under alla dessa år.... men, som jag skrev på datorskärmen; God is future. Soul join the passion.

Moskva? En idé, fåfängt kanske.. Spänningssökande utan att jag erkänner det? Kanske..

Det är som om jag HELA TIDEN, har ett "löfte" och ett ANSVAR som jag måste "ta hand om", där borta i "dåtiden"... för att sluta släpa mig fram... som om jag går sovande men vaken, och det här har en "tragisk" ton... ?

..att jag blivit "addicted" när det gäller killar, till en "begränsad", onåbar "macho"-attityd som sedan "bryter igenom" till känslor/känslighet, någonting "delat" och mänskligt..

När saker gått snett, och allt blandats upp, är jag inte lika intresserad längre, även fast jag "vill"...

Om jag visste VAD det är jag "redan förlorat", skulle det kanske var enklare.

Rädslan gör mig helt "genmskinlig", man undviker att "ta i det", och ser det som att det "inte finns något" där...och detta gör en ännu mer "desperat", med känslan av värdelöshet.

Jag har redan gett upp antar jag? Men jag vill veta mer specifikt.

(Om jag någon gång, kunde bli verklig). Men det kanske inte "går", pga det här.....

• Stockholm, ..eller typ Moskva (ensam, utmanad, stark)?

• Visionen, "här": Hon och jag? Vad är verkligt?
  
  

Skriver, nu, detta.. på wordpad, eftersom min anslutning till internet "gick sönder" igen. Jag är så jävla irriterad, men det handlar inte om detta. Shit, nu när jag tänker på sånt... haha.. min familj (och alla andra) SKYLLER liksom sin sexuella natur, över praktisk "imperfektion", etc.

Vill uttrycka allt i tusen ord här. Håll käften. Och att kanske "börja skriva på engelska" för att "höja kvaliten" och känna sig "smartare", och samtidigt förstå äcklet, känna äcklet. Nej herregud. Herregud.

Undertryckt feminitet. Undertryckt maskulinitet. Gillade jag passivt aggressiva människor, då, som en källa till "trygghet" (att liksom känna som älskad, uppmärksammad)? Kanske stämmer det. Jag är sådan, nu, helt och hållet. Typ... slår i väggen helt spontant. Samtidigt borde jag lära mig att sätta gränser mer (men man vill liksom FÖRINTA, man avskyr sig själv, i projektioner... men är rädd samtidigt för att förstöra någon "fin" relation som aldrig börjat ens, utan är romantisk, frånvarande och skör...)

Kanske, har jag problem.. men nej för HUR skulle jag haft "rummet".. för att mina "relationer" (vänner eller vad vi ska kalla det) skulle vara one-to-one, för att jag skulle känna uppmärksamhet, och tillträde för att vara intim. Mitt HJÄRTA vill älska och "dela ut" gruppen, men min natur klarar inte av detta i "nuläget", innan utvecklingen eller vad jag ska säga.. Detta gör mig undertryckt aggressiv mycket mycket mer än jag tror, skulle jag tro.. Jag blir aldrig fullt uppmärksammad, och jag "får inte" uppmärksamma på det sättet som anses normalt i det sociala rummet.. Jag vill liksom "dra in dig till hörnet", men är samtidigt romantiskt splittrad ut bland "alla" dem "där borta"... Lojal men inte lojal, ledsen... Ledsen? Låter perverst, som om jag var en "gubbe"....

Nu, vill jag att hon "ska vara här"... Även då jag är såhär barnslig, tvångsmässig, "missbrukig", osv.... Det är s.a.s "orent" eller "ofärdigt"... Här är jag ett barn, men vad ska jag göra åt det.. jag måste ju "gå igenom" det här, denna "orenhet" för att komma "in"... MAKT är allt jag kretsar kring, jävlar... måtte inte livet ta mina privata kärleksomsorger ifrån mig... jag är liksom inte gud..

"Hjälp" liksom, hjälp hjälp... Och jag själv finns inte ens här för mig.. så, kanske innebär de här tiderna att jag faktiskt (i alla fall börjar) släppa taget! Hitta jämlikar (det är något HELT ANNAT, det är nästan 100% kretsat kring KÄNSLOR, det fullt personliga.. som något, ja jämlikt, inte "ägt" eller annat osant.. -men är det ALLTID jag som måste säga detta? Finns det någon som känner precis likadant? Något säger mig, litegrann, att det delvis är hon, men hon har inte tagit sig hit i ordmassorna, och det har ett finare intryck, en sann ömhet, med samma känsla av "förståelse" utan sin egen uppmärksamhet, förlorad i en egen absorbering.. väntande på någon annan, alla andra...)

Jag är här, men det känns så skitigt. Förlåt. Men det är så... som vi ville ha det, så som det är, även fast det inte är så, men vi tror det...

Funderar på att tatuera mig (inte fullt såhär overkill)

Jag har ju en blogg redan med kanske 1500 inlägg.... Men, det här var mer privat. Vill ha den för mig själv.

Lite sorgligt, för nu när jag lagt ner min facebookanvändare, och alltså kapat till dem jag är intresserad av... så fortsätter jag, "en ny bana", med samma "skit"... Lägger till okänd på facebook (det nya namnet)... jag växer aldrig upp....


KONTROLLTVÅNG.

Men i alla fall. En sådan här kan vara bra, kanske reser man eller något.... Vill spara den länge. Nu kommer mamma hem, hon har köpt ett linne till mig, det sa hon i telefonen... om jag ville.. Et grått hippilinne med trådar med pärlor på, ska se om den funkar... (tillh hotpans och snygga ben, osv)...

Så det här är jag (alla jävla jag som finns) -jo, det hade jag själv velat höra,

puss