Återigen..
(Skrev nyss detta mail till Johannes, som svar på ett han skrev i feb);
Men hur som helst, jag kanske vill vara psykotisk. Jag skulle klä i det, en tid. Jag tänkte på det där för ett tag sen, efter en dröm jag drömde... att LSD-experiment blir aldrig som man här föreställer sig tror jag.. och jag antog, att det istället skulle kunna vara klivet till att bli "psykiskt sjuk", en helt annan nivå av sinnesuppleverser... På något sätt är det bisarrt att bagatellisera "människan" sig själv, genom fina intellekuella filosofier -vad är det för något, egentligen?
Och -jag tror att en sådan här "destruktion" eller vad man ska kalla det.. utveckling, säger jag snarare, är tusenfalt sannare eller "högre" än den djupa förnekelsesjukdom som marjoriteten av mänskligheten "tvingas" leva i (mardröm)... Jag har alltid TVINGAT fram "dolda vråer" av mänskligt "förfall" (i brist på bättre bänmingar ..det formlösa)
Nej men, om du UNDRAR... jag har något (stort) behov av det där.. Mitt intellekt ..och själ, är välanpassat för dess utmaning. Att kasta sig i ..det där, man kan aldrig komma tillbaka sen, och det är underbart på något sätt... man tvingas rena sig fullt ut.. raffinera medvetandet, förstå. Jag har insett att jag lever mycket i den MATERIELLA IDENTIFIKATIONEN, där jag samtidigt är dolt "labil", vilket blir en slags "tröghet", där mitt INTELLEKT egentligen aldrig kan "penetrera" på ett meningsfullt sätt.. LÄNGRE... det finns inte mycket substans i det, det är mest "socialt" eller "estetiskt"...
Jag vill verkligen förstå de djupaste mänskliga problemen, jag säger inte detta sväriskt utan öppenmhjärtat seriöst, jag känner ingen "mening" med att leva annars.. det är väl därför jag "lever i lidande" ..det ligger inte riktigt "inom den mänskliga kontrollen". Det känns inte som om min själ tillåter mig att "finna mig i" en passiv, slätstruken slags lycka, när jag har så mycket "resurs" eller annan slags mer "unikt kreativ" tillfredställande mening. Jag bokstavligen SLÄNGER mig in i "lidande"... vad än som händer, det är instinktivt, och något väldigt "personligt moraliskt".. Tja, känner du igen dig?
Jag är en ganska "ensam" människa... jag vill inte umgås med "mänskligheten" på en låg nivå, jag upplever "uselheten" så... det säger inget till mig, jag behöver min egen tid för experimenterande först.. Med den nödvändiga kollapsen tillagd, så är det underbart.. man kan aldrig skapa ett EGET INRE HEM annars...
..and then we die from it all -why?
