"Människor som inte får sex tar livet av sig"
Först och främst, jag har räknat ut en sak: Mina föräldrar är "förvirrade" och "utan jag", vilket gjort dem bittra och de skyller på oss.. de har alltid TOTALT hittat på, i sociala sammanhang, alltså fullkomligt betett sig som idioter mot sig själva... hela familjelivet, hemmet.. som blivit en själv.. har varit en BISARR fördunkelse där man trippar på tå i ett hämmat spel... där även "usel" aggressivitet inte spräcker det här, något djupt och privat har tagits ifrån en och samvaron, det finns ingen värdighet överhuvdtaget, "hela skiten" (allihopa, individuellt) måste förnya sin identitet i en total död av detta... Men specifikt OÄRLIGHETEN, som närmast är "psykotisk" eftersom den inflamerar personligeheternas själv.. är vår "hämning" eller blockering... det jag säger är alltså, och det vet jag ju egentligen även om jag aldrig kan konfrontera det... att, så lever jag i ett fullkomligt SJÄLVBEDRÄGERI.. som jag "överskuggar" eller lever ut, genom falsk kunskap, en vässad språkbevåning och allmän intellektuell flexibilitet i det relaterande rummet... så jag får dessutom inte chansen att "koppla av" för att studera mitt beteende...
Jag måste, tvingas faktiskt, uttrycka mitt jag.. "pånyttfödas", uttrycka faser av en mission.. genom en spontan instinktiv "action" utåt...
Jag såg nyligen på filmen Shortbus.. Lite lustigt, det första jag tänke när historien började rulla upp.. var att jag hade en "insiktiv förståelse" för de här människornas sexproblem.. just eftersom jag är så jordisk. Jag "klarar av" det, eftersom jag bryr mig om mänskligheten, osv. Men det här är lite att ta ut sin identitet i förskott, en slags desillusionerad naricissism, men upphöjdhet. Hur som helst... Jag tror inte att människor har bra sex. Jag har det inte. Jag "vet" på något sätt att jag har rätt nu, när jag menar att jag senare kommer säga att "jag var psykiskt sjuk innan jag fick en riktig orgasm"..
Eftersom jag aldrig kommer FÖRSTÅ och/eller "rena" min IDENTITET annars, jag kommer aldrig "till uttryck" (instinktivt/sant), utan fortsätter mina sorgliga distanserade inåtvända paranoida "experiment"... jag är så romantisk andligt sätt, maximalt... och vill ta reda på allt.. jag tänker egentligen inte på mig själv rent .. "fysiskt".. alls, jag väljer på ett plan hela tiden att lida..
Hur som helst, igen.. rörande fysiskt sex.. jag är ganska känslig estetiskt..
Om jag kan förena den personliga andliga "människokärleken", med min vidöppna kreativitet, och mitt sexuella uttryck, själ... i syntes, kan jag hitta tillfredställelse/balans... Mina tidigare projekt har bränt ut mig, genom överkompensationer där man "lutat över" på fel plats/tid/energi, och drabbats av sticket själv.. total identitetskris... så, inget spelar ju egentligen någon roll? Vi är påväg till kärleken hela tiden...
