Tied Venus

Jag tror att det är "tiden" det är fel på, detta "samhälle", nuet "idag", men jag vet ju förstås att det är min egen förnimmelse av något, jag förstår inte riktigt "meningslösheten", och varför jag har denna cynism, för det är ju "djupt" på själsplanet rent personligt, en utmaning, ett "ansvar" (men förstås för ingen annan än jag själv; dubbeljaget tröttar ut mig).

Enda gången jag "förnimde" eller mindes min "kreativitet" i dess "vuxna kropp", var för ungefär 2 månader sen, när jag stal en ampull, och försökte prova att ta ut blod i armen, men jag var ju halvpsykotisk förstås, men i alla fall.... Kände känslan.. det kreativa, att detta var "jag som äldre", av den jag var som 12 ungefär.. "mogen, galen, fri"... En speciell personlig känsla, av mitt hjärta, kreativiten utan ansvar...

"Syftet" fanns alltså inte, kanske fick jag se vad jag "offrade".. Att jag är så pass VILD och otämjd, sökande utanför gränserna och "reglerna" (alltid) att jag bara skulle TAPPAT den enorma potential och resurs, kärlek... jag har, då den isolerats i formlöshet för mycket....

Det var liksom Kärlek, men de var "c-kulturen" (som JAG aldrig haft, här).. fast i genialiteten. Här, skulle jag aldrig vetat om att jag var/är "galen", utan levt vidare som en "narkoman" och känslig (fantsierande) drömmare, upphöjd.. det blir "för mycket"...

Jag vill känna mig ANDLIG, "mjuk" och kreativt öppnad (bekräftad, då jag förstår, tillsammans eller genom den andra människan)... utan gränser.

Men det är så mycket inom det här kännande, som jag vill. Fristående/frikopplad, seriöstänkande utan substans av något verkligt serisöt eller verklighetsnära. Finns bara LSD som kan hjälpa mig, och det älskar jag..

Det slår mig nu... att NÄSTAN ALLA människor, ser LIVSGLÄDJEN, som en kreativitet ("kärlek") helt utan ansvar, de verkar se "det andra" (verklighet, sanning) som något "utanför"... en kuliss eller attiralj...



Men, jag ska inte vara så hård mot mig själv (det ÄR, det jag sakta sakta lär mig).

Allt handlar bara om att jag vill/ska vara med... Glädjen är störst då, ett sammanhang skapas igenom...


Det finns ändå inga gränser -jag KAN INTE förlora mig själv " i det"... Det är det jag väntat på i "hela mitt liv"... Det har två plan, den enorma andliga transformationen, och den som tjänar denna eller "är" (hjärtat/jaget av, "detet"/tonen)...