Kvällens film
The Uninvited.
Ganska banal rysare, funderade på när jag såg denna... att jag under hela mitt liv, eller i alla fall minst halva, undvikit "smärta" på accelererande sätt, där jag istället fått "vanföreställningar" om min identitet, om hur saker är och inte är, låg självkänsla, komplex inre rastlöshet.... Det är "något" jag aldrig vågat möta.. Oxenaturens trauma.. Sen har jag "glömt" allt.. Allt blir bara en handling om KONTROLL... helt meningslöst, ett TUNNELSEENDE..
(Filmen slutade ganska bisarrt, vill inte påminnas om sådant, för jag suggereras så lätt av estetisk miljö, av dessa anledningar..)
Rädslorna rör mer andra saker, den sexuella/personliga identiteten (som jag inte vet om ungefär).
Tjejen i filmen visade sig höra röster... sådana där saker har jag förut sett som något "sensuellt".... Något vackert på något sätt... Jag är inte rädd för sådant "längre"...
Men herregud -att man cyniskt "bagatelliserar" sina "psykiska problem" med FILOSOFISKA trick, mentala övermogna begrepp... så som människorna gör idag, är ganska extremt.. liksom vad är det vi inte ser? Är det bara "evolutionen" som blir "djupare" och mer kollektivt bunden..?
Tänker då alltså... att sådana "rejäla" saker (som hallucinationer, osv) liksom är vår "nya" tillhörighet, som vi bygger ett hem i.. och då är det SAMMA SAK... eftersom vår själ förflyttar sig mentalt... det kan vara personligt, och djupt blir det då flera och flera.. "människan"/GUD, delar på det...
