Tied Venus

Nej, det är hela själva "världen", som måste brinna.. Jag "kommer inte undan"... Men, vem är jag? Dock, tillför det där ordade filosofiska inget alls, tvärtom.. Kanske är det "romantisk", mellan personer... att "ha tänkt samma saker", innebär samma "känslor"... Mitt hjärta ..eller själ, svälter..


(Hur länge har jag varit beskiven på gud, och försökt "hämnas" på livet, med bitterheten som något "rätt"? Och hur lagar man detta sårade, och vad, vem.. är det? På riktigt, ja jag behöver verkligen förstå personen av det här.. det känsliga, mycket mycket komplexa i "det som är", trots tomhet. Tomhet till substans/känsloliv, utan den romantiska/idealistiska. Strukturen, livet, bakom.. djupare).

Ja, det är DEM jag måste eller vill (esoteriskt) FÖRLÅTA. För småaktiga INTELEKTUELLA problem (att jag "menade" något rent mentalt, memorerat, "på ett sätt"/allvar, etc).. Men jag var eller är, ju också "förvirrad", det var bara memoreringar. Tänkte på det innan jag somnade igår, att anledningen till att jag spontant/tvångsmässigt (med undermedvetna anledningar) "söker" och låtsaspratar i huvudet, med astrologen, är för att jag "tagit" energi (spelande rollen av mentala strukturer, uppdiktade i sig, eg. en "relation" jag omedvetet identifierat mig med).. men "erkänner" det inte, utan försöker "förklara" det för "ägaren", genom att ha gjort mitt intellekt till floskler, i en GLÖMSKA......

Förlåtelse? Jag själv, inser jag långsamt... är ju inte själv heller, helt "ädel", eller har varit. Har alltid sett mig som "oskyldig", och istället bara personligt för mig själv, slaktat mig för anledningar, självhatande... irrelevant, "utanför" system/verklighet... alldelles för sentimentalt.. Men denna ilska, av egentligen omedvetna anledningar, HAR ...just DEM anledningarna, ovan, bland annat.... Själens vetskap "omkring" människan, det hon ännu inte identifierat sig med.

Lyssnar på Chans, med Kent. Tja, "förlåten" är inte rätt ord... Jag vill bli SEDD och "tagen i"...av gud som människa, bekräftad, ifrån hela vägen, som en jämlike... Med "hela vägen" (och inget att vill jag ha, se, förstå)... finns det inga "fel".. (men då måste man samtidigt förstå att det inte finns det i DEM andra heller, eller något...)

Kära gud, kommer jag NÅGONSIN, "hem"... här på jorden... Du är inte mycket till "vän" här och nu (ta mig på allvar, eller vad är annars mitt hjärta.. eller jaha, "kommer jag förstå", intensivare?) ..men jag vill bara säga hur mycket det OROAR mig att jag BLIR ÄLDRE, utan att det händer något (eller VAD händer, och vad är det tänkt utav mig att det blir utav det?) ..jag vill inte leva detta liv som ett offer cyniskt. Vad gör jag för fel egentligen? Fan, kan du någonsin vara en djup intellektuell samtalspartner? (Och varför "behöver" jag det klassiskt kyliga intellektuella så mycket? -eftersom det inebgriper allting, känslan, gud.. så skyr massorna mig, eller en del just inte.. eftersom det är kärlek. Jag är fortfarande lite snobbig, och vill göra andra till mig, eftersom jag inte "ser" att allt är samma "kärlek", även t.ex. sexuell fysisk hunger/behov.. jag tynar istället bort mig själv, kantslår..)

Men sanningen, är stor. Kanske är jag för impad, för mitt eget bästa. Vågar kanske inte chansa och gå inåt. "Saknaden" efter "dig" är överhängande/problemet. Lustigt, allt på något sätt. Men nu är jag redo (verkar det faktiskt som): UPPLYS mig om mina "fel"!