Hate, compassion, emtiness
För tre år sen.. samma pusselbitar: Solen och månen, livet genom andra (allt det andra), i fanatsin, idealet... jättedjupa känslor "inom" distans, utan svar.. människa som "hem"... rituellt älskande, gjorde mig småfull.. jag hade någon slags tro, eftersom jag brydde mig om den andra...
Känner idag.. och jag inser att jag älskar, jag har bara glömt.. det finns ingen där, det finns ingen här.. bokstavligen, frågan är endast: VAD är IDÉEN? Jag inser, framför allt: att jag ser alla som samma, älskar alla människor.. ser "människan"... och detta är enorm förvirring, genomskinlighet, utanförskap.... men också "compassion", om jag klarar av att skapa informationsdöden...
Jag "krävde" så att "få" älska alla... människorna, även "dig"... men utan ansvar/krav, men fortfarande med hela hjärtat och sinnet.... det fanns ingen annan utväg, än att "vara kristus".. Vad berättar detta om min själ, och den MÄNNISKA, jag fortfarande är... behovet ligger Personligare, mer kvinnligt tillhörande... bortom allt detta jag lärt mig om mig själv... till det levande som fanns där... "trauman" som inte gör ont då de gör ont... något riktigt SANT.. kärleken till samhället..
You'll be given love
You'll be taken care of
You'll be given love
You have to trust it
Maybe not from the sources
You have poured yours
Maybe not from the directions
You are staring at
Twist your head around
It's all around you
All is full of love
All around you
All is full of love
You just ain't receiving
All is full of love
Your phone is off the hook
All is full of love
Your doors are all shut
All is full of love!
Jag behöver inte sk. "veta" något mer, det finns inget "där ute" att "säga"... om det inte handlar om OSS, alltså mig.. vårt liv.. meningen med något...
