Disciplin, utveckling, mognad
Jag ska ställa mig själv ett ultimatum, inleda en disciplin. Jag ska resa -ultimatumet är att jag inte får åka till Sverige, eller prata med min familj, på 2 år. Jag sitter så mycket fast i sentimentala irrelavanta "sanningar" om "livet", att det skulle göra något typ efter en viss regel måste följas (men det handlar mest om världen jag är uppväxt i). Jag behöver nu återgå till min EGEN KREATIVITET, och självständiga andliga "aning".. Bort från det här.
Ur Saturn; a new look at an old devil: Saturn always strives for the truth, it is man's fear of this motivation within himself that brings about the catastrophe, for the relentless search for reality as symbolised by Saturn threatens his most cherished illusions.
Även om något händer, ska jag inte tillbaka. Annars kommer jag alltid ha en utväg. Det här är liksom "nu eller aldrig", action or die.
Det här är en filosofisk mognad, och det är faktiskt min egen kretivitet. Men jag ÄLSKAR disciplinens balans mycket högt, jag vet att det leder till framgången och sanningen.
Jag ska berätta detta för min familj -att restriktionen på 2 år inte ska överskridas. Förstås kommer de INTE förstå de här perspektiven, utan trycka ner mig.. Men liksom, dessa arketypers "sanning" är den "filt" jag parasiterat på fram hit, det är barnsligt och visar på ett undertryckt behov av att expandera, i kultur/värld, geografi.
Men jag ska inte tänka så mycket -det är den där egna inre meditationen, vetskapen om något... en återskapad självrespekt, som jag tänker föra in nu.
Tackar GUD för denna idé, så mycket som jag kan.
Ärligt talat ska det bli skönt att släppa allt det här, men jag måste släppa vanetvången (dem handlar istället, mest om ett självhat, självmaschoistiskt).
Ur Saturn; a new look at an old devil: Saturn always strives for the truth, it is man's fear of this motivation within himself that brings about the catastrophe, for the relentless search for reality as symbolised by Saturn threatens his most cherished illusions.
Även om något händer, ska jag inte tillbaka. Annars kommer jag alltid ha en utväg. Det här är liksom "nu eller aldrig", action or die.
Det här är en filosofisk mognad, och det är faktiskt min egen kretivitet. Men jag ÄLSKAR disciplinens balans mycket högt, jag vet att det leder till framgången och sanningen.
Jag ska berätta detta för min familj -att restriktionen på 2 år inte ska överskridas. Förstås kommer de INTE förstå de här perspektiven, utan trycka ner mig.. Men liksom, dessa arketypers "sanning" är den "filt" jag parasiterat på fram hit, det är barnsligt och visar på ett undertryckt behov av att expandera, i kultur/värld, geografi.
Men jag ska inte tänka så mycket -det är den där egna inre meditationen, vetskapen om något... en återskapad självrespekt, som jag tänker föra in nu.
Tackar GUD för denna idé, så mycket som jag kan.
Ärligt talat ska det bli skönt att släppa allt det här, men jag måste släppa vanetvången (dem handlar istället, mest om ett självhat, självmaschoistiskt).
Kommentarer
Trackback
