En halvtimma sen
Skriver, nu, detta.. på wordpad, eftersom min anslutning till internet "gick sönder" igen. Jag är så jävla irriterad, men det handlar inte om detta. Shit, nu när jag tänker på sånt... haha.. min familj (och alla andra) SKYLLER liksom sin sexuella natur, över praktisk "imperfektion", etc.
Vill uttrycka allt i tusen ord här. Håll käften. Och att kanske "börja skriva på engelska" för att "höja kvaliten" och känna sig "smartare", och samtidigt förstå äcklet, känna äcklet. Nej herregud. Herregud.
Undertryckt feminitet. Undertryckt maskulinitet. Gillade jag passivt aggressiva människor, då, som en källa till "trygghet" (att liksom känna som älskad, uppmärksammad)? Kanske stämmer det. Jag är sådan, nu, helt och hållet. Typ... slår i väggen helt spontant. Samtidigt borde jag lära mig att sätta gränser mer (men man vill liksom FÖRINTA, man avskyr sig själv, i projektioner... men är rädd samtidigt för att förstöra någon "fin" relation som aldrig börjat ens, utan är romantisk, frånvarande och skör...)
Kanske, har jag problem.. men nej för HUR skulle jag haft "rummet".. för att mina "relationer" (vänner eller vad vi ska kalla det) skulle vara one-to-one, för att jag skulle känna uppmärksamhet, och tillträde för att vara intim. Mitt HJÄRTA vill älska och "dela ut" gruppen, men min natur klarar inte av detta i "nuläget", innan utvecklingen eller vad jag ska säga.. Detta gör mig undertryckt aggressiv mycket mycket mer än jag tror, skulle jag tro.. Jag blir aldrig fullt uppmärksammad, och jag "får inte" uppmärksamma på det sättet som anses normalt i det sociala rummet.. Jag vill liksom "dra in dig till hörnet", men är samtidigt romantiskt splittrad ut bland "alla" dem "där borta"... Lojal men inte lojal, ledsen... Ledsen? Låter perverst, som om jag var en "gubbe"....
Nu, vill jag att hon "ska vara här"... Även då jag är såhär barnslig, tvångsmässig, "missbrukig", osv.... Det är s.a.s "orent" eller "ofärdigt"... Här är jag ett barn, men vad ska jag göra åt det.. jag måste ju "gå igenom" det här, denna "orenhet" för att komma "in"... MAKT är allt jag kretsar kring, jävlar... måtte inte livet ta mina privata kärleksomsorger ifrån mig... jag är liksom inte gud..
"Hjälp" liksom, hjälp hjälp... Och jag själv finns inte ens här för mig.. så, kanske innebär de här tiderna att jag faktiskt (i alla fall börjar) släppa taget! Hitta jämlikar (det är något HELT ANNAT, det är nästan 100% kretsat kring KÄNSLOR, det fullt personliga.. som något, ja jämlikt, inte "ägt" eller annat osant.. -men är det ALLTID jag som måste säga detta? Finns det någon som känner precis likadant? Något säger mig, litegrann, att det delvis är hon, men hon har inte tagit sig hit i ordmassorna, och det har ett finare intryck, en sann ömhet, med samma känsla av "förståelse" utan sin egen uppmärksamhet, förlorad i en egen absorbering.. väntande på någon annan, alla andra...)
Jag är här, men det känns så skitigt. Förlåt. Men det är så... som vi ville ha det, så som det är, även fast det inte är så, men vi tror det...
