Hmm
Nu ska jag försöka beskriva en kort sak. Det hände precis. För det första så var det bara en ren FÖRESTÄLLNING (med "reflektion")... Mindes på något sätt hur jag tidigare, för flera år sen... såg något "dåligt" i mamma pga att hon ALDRIG ÄR RAK i relationer, när det gäller personliga åsikter.... Hon är "amivalent" och vet ingenting egentligen... (Se så icke-djup jag blir "egentligen", när jag lägger "aukotoriteten" utanför mig, rädslan för den "precisa sanningen"... för vad "gud" eller någon andlig princip vet är rätt)...
Tänkte då i mitt huvud, nu.. "Jag hatar henne för att hon..." (ja, denna anledning). Men det var då jag upptäckte (för jag hade tänkt skriva detta på bloggen här).. att jag IDENTIFIERAR mig verkligen inte med denna "åsikt" eller "känsla" (men det ÄR samtidigt en KÄNSLA!) Jag ser "meddelandet" OM känsla-åsikt som en roll, en gestaltning... För jag "vet" alltid hur som helst, att det är ett spel alltihop. Jag tänker ju verklgien så, i all min självrelatering trixar jag till det automatiskt genom "tvång" och vill beskriva mig själv i emotionerna "för" någon.. som just nu när jag skriver detta..
Annars, så hade ju "Jag hatar mamma, hon är aldrig rak utan mesar med sanningen för att inte såra, samtidigt som hon inte verkar se den andra.." varit ett sådan slags PERSONLIGT meddelande eller analys. Men jag har "sett igenom" detta för längesen, men sett igenom VAD? Mitt jag har liksom två kontaktpunkter i analys "med varandra", en slags dialog. För samtidigt som jag sett igenom ..tja, mig själv, så UTTRYCKER jag och PROJICERAR världen (emotionerna) GENOM denna "lögn" eller förflutna vetskap.
Jag ser inte ens allvaret själv. (Och här ser jag också något, shit vilken dualism föresten, har aldrig sett detta, men dualiteten är något jag verklgien vill ta till mig själv som personligt, jag saknar jagdelen.. Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)
Som sagt, när inser jag hur illa det är? Bara min vaga rent matematiska intution, och ett sund förnuft som dock ÄR vad andra sagt till mig (i byggandet av medvetande)... kan se någon slags sanning bortom det här.
Var letar jag egentligen? Hm... Alla andliga böcker säger att det inte handlar om att leta.. "utanför".. Men vadfan handlar det om då? Jag har aldrig förstått, för all min stora "förståelse" är internaliserad tekniskt, utifrån språk och filosofi utanför mig själv... det blir kladdigt och dunkelt, för jag gör anspråk på mig själv som om jag hela tiden VET vad det HANDLAR OM... Jag gör inte DJUPA analyser, jag vet itne hur man gör.. för det kan inte vara detta... Hur FAN ska jag kunna släppa gereppet egentligen (och jag menar detta rakt till gud, annars är jag galen).
Nu förstår jag: Jag "är" eller "ser" ingen djup analys -eftersom detta är ett dött uttryck, det har INGEN MENING (på det viset som livet, världen "borde" ha en mening, utifrån min själ, mer kollektivt, en vetskap om meningen -men är det inte det allt handlar om?)
"Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)"
Jag säger alltså "här finns jag!"... Det är ett dunkel över min emotionella/sexuella natur ,och KREATIVA "ickeidentifikation", orden betyder inget, men ÄR samtidigt HELA MIN IDENITET.
Herregud, är det pga Oxeinflytandet som jag inte ser det psykiska djupet i något, utan löst, "övertydligt" och tonårsmässigt bara? Det är ju bara för att jag GÅR I EN GLÖMSKA hela tiden, rent fysiskt. Detta är som att spela tennis eller något. Jag portionerar ut små "lösningar" för att liksom "någon annan" ska ta ansvaret genom mig.
Det finns kanske andra vägar -och den viktigaste frågan i hela inlägget: Behöver jag verkligen det här, denna "runktid".. för att leva eller vara lycklig? Vad är det jag är rädd för? Att inte finnas?
Jag vill bara "komma bort" från det här, ifrån den mentala identifikationen med det här, men samtidigt klänger jag självkärt och hänsynslöst fast vid det, avskärmat, eftersom jag "tror" att jag inte överlever annars.... Ska försöka arbeta med det här nu. Varför GÖR jag "saker för andra", som ändå inte BETYDER något, som ändå är den "gamla" PROJICERINGEN, som spelar en roll jag försöker befria mig ifrån?
Att det är så här brutalt alltså. Herregud, ALLT.. mina egna formuleringar, tankar... ord.. påminner mig hela tiden om andra människor. Och jag vill att gud ska säga svaren till mig. Fan, sitter fast i kladd. Det sista man inser är kanske att HUR LITE VI VET, eller att alla intellektuella identifikationer eller skydd, är påhittade och tomma....hos dem, som hos mig... precis samma sak. Shit. Man behöver återgå till en annan slags emotionvärld, GÖRA DET VIKTIGT.
The soul join passion.
Tänkte då i mitt huvud, nu.. "Jag hatar henne för att hon..." (ja, denna anledning). Men det var då jag upptäckte (för jag hade tänkt skriva detta på bloggen här).. att jag IDENTIFIERAR mig verkligen inte med denna "åsikt" eller "känsla" (men det ÄR samtidigt en KÄNSLA!) Jag ser "meddelandet" OM känsla-åsikt som en roll, en gestaltning... För jag "vet" alltid hur som helst, att det är ett spel alltihop. Jag tänker ju verklgien så, i all min självrelatering trixar jag till det automatiskt genom "tvång" och vill beskriva mig själv i emotionerna "för" någon.. som just nu när jag skriver detta..
Annars, så hade ju "Jag hatar mamma, hon är aldrig rak utan mesar med sanningen för att inte såra, samtidigt som hon inte verkar se den andra.." varit ett sådan slags PERSONLIGT meddelande eller analys. Men jag har "sett igenom" detta för längesen, men sett igenom VAD? Mitt jag har liksom två kontaktpunkter i analys "med varandra", en slags dialog. För samtidigt som jag sett igenom ..tja, mig själv, så UTTRYCKER jag och PROJICERAR världen (emotionerna) GENOM denna "lögn" eller förflutna vetskap.
Jag ser inte ens allvaret själv. (Och här ser jag också något, shit vilken dualism föresten, har aldrig sett detta, men dualiteten är något jag verklgien vill ta till mig själv som personligt, jag saknar jagdelen.. Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)
Som sagt, när inser jag hur illa det är? Bara min vaga rent matematiska intution, och ett sund förnuft som dock ÄR vad andra sagt till mig (i byggandet av medvetande)... kan se någon slags sanning bortom det här.
Var letar jag egentligen? Hm... Alla andliga böcker säger att det inte handlar om att leta.. "utanför".. Men vadfan handlar det om då? Jag har aldrig förstått, för all min stora "förståelse" är internaliserad tekniskt, utifrån språk och filosofi utanför mig själv... det blir kladdigt och dunkelt, för jag gör anspråk på mig själv som om jag hela tiden VET vad det HANDLAR OM... Jag gör inte DJUPA analyser, jag vet itne hur man gör.. för det kan inte vara detta... Hur FAN ska jag kunna släppa gereppet egentligen (och jag menar detta rakt till gud, annars är jag galen).
Nu förstår jag: Jag "är" eller "ser" ingen djup analys -eftersom detta är ett dött uttryck, det har INGEN MENING (på det viset som livet, världen "borde" ha en mening, utifrån min själ, mer kollektivt, en vetskap om meningen -men är det inte det allt handlar om?)
"Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)"
Jag säger alltså "här finns jag!"... Det är ett dunkel över min emotionella/sexuella natur ,och KREATIVA "ickeidentifikation", orden betyder inget, men ÄR samtidigt HELA MIN IDENITET.
Herregud, är det pga Oxeinflytandet som jag inte ser det psykiska djupet i något, utan löst, "övertydligt" och tonårsmässigt bara? Det är ju bara för att jag GÅR I EN GLÖMSKA hela tiden, rent fysiskt. Detta är som att spela tennis eller något. Jag portionerar ut små "lösningar" för att liksom "någon annan" ska ta ansvaret genom mig.
Det finns kanske andra vägar -och den viktigaste frågan i hela inlägget: Behöver jag verkligen det här, denna "runktid".. för att leva eller vara lycklig? Vad är det jag är rädd för? Att inte finnas?
Jag vill bara "komma bort" från det här, ifrån den mentala identifikationen med det här, men samtidigt klänger jag självkärt och hänsynslöst fast vid det, avskärmat, eftersom jag "tror" att jag inte överlever annars.... Ska försöka arbeta med det här nu. Varför GÖR jag "saker för andra", som ändå inte BETYDER något, som ändå är den "gamla" PROJICERINGEN, som spelar en roll jag försöker befria mig ifrån?
Att det är så här brutalt alltså. Herregud, ALLT.. mina egna formuleringar, tankar... ord.. påminner mig hela tiden om andra människor. Och jag vill att gud ska säga svaren till mig. Fan, sitter fast i kladd. Det sista man inser är kanske att HUR LITE VI VET, eller att alla intellektuella identifikationer eller skydd, är påhittade och tomma....hos dem, som hos mig... precis samma sak. Shit. Man behöver återgå till en annan slags emotionvärld, GÖRA DET VIKTIGT.
The soul join passion.
Kommentarer
Trackback
