Tied Venus

..är så fullt av "dem" (olika människor, spontant och plötsligt) hela tiden.

Men jag är egentligen ledsen, jag "vet inte".. och har inget sammanhang (och skäms även för min kropp, opersonlighet ..men även DET är "romantiskt").

Vad är det här?


Började spelas för någa sekunder sen:


Jag vaknar intill dej med gråten i halsen
Dom skriker och flyr i en mardröm igen

Dom klöser varandra med klolika fingrar
Jag håller dej så hårt att du inte får luft

Allt du har väntat på krymper på nära håll
Allting omkring dej är långsamt som jag
Allt du har väntat på kommer så småningom
När jag är borta är du...
...potential

Vaknar intill dej med spritsmak i munnen
Jag vaknar av värmen, men jag är iskall

Jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu
Vi drömmer nog alltid om saker vi glömt

Allt du har väntat på krymper på nära håll
Allting omkring dej är långsamt som jag
Allt du har väntat på kommer så småningom
När jag är borta är du...
...potential


Så varför behöver jag "veta" (och VAD skulle DET innebära?) Jag bör kanske vänja mig vid, att jag är en "känslomänniska", istället... Jag har ju som SPORT, att hela tiden "förstå", och luddigt gör jag väl det jämt.. oavsett.... men dunkelt kan inte "ta mig"... för det är så jag "spelar" den där leken, att jag är "kunnig", för att få vara "med", redan innan.. ett bedrägeri... Men i alla fall, jag har en personlighet också.. JAg DÖMMER mig själv, så som "regeln"/principen (av kunnadet) anses dömma mig.... (det är ju helt sjukt).... Livet är GUD, verklig..


Så, det jag börjar närma mig, är alltså: De andra, KAN känna "precis" samma sak, "vara" ett likdant tillstånd av medvetenhet..

Och (men detta är svårt): Jag har massor med känslor (men börjar i andra änden av "tro")...