-
Just nu känns det "destruktiva" (estetiskt, fysiskt) som något som ger mig trygghet.. Bättre är väl det än att destruktivt förstöra sig kropp, undertrycka sin fysiska drift...
Antagligen har jag mycket av det "råa" maskulina (och otämjda) i mig fortfarande.. jag har ingen speciefik estetisk identitet, jag tycker egentligen något annat än det jag drar mig själv till, är det vackraste... jag har är lite förvirrad självbild... och jag vill tillhöra något, för att förstå, eller helt förnya självbilden... men på egna villkor förstås.. Jag döljer så jävla mycket, alla gör det..
Tittr på den där bilden.. och jag analyserar kort, och ja.. det där är verkligen jag, och det är helt otroligt.. "dem" jag ser i det där, är något fullständigt "utanför" mig.. men vi är på något sätt precis samma sak..
Men allt jag "söker", är egentligen "bara" att PRATA med andra... möta, är kanske ett bättre ord.. men alltså att hela tiden sant, autentiskt, öppna sig känslomässigt, mentalt.. annars är det meningslöst. Tyvärr undertrycker jag mina behov hela tiden... är så känslig för andra, jag värderar dem.. och känner att jag "inte kan" s.a.s "säga till".. eftersom jag inte tolkar in en gemensam grund, förståelse...
Jag måste, faktiskt måste... hitta en person, som jag kan mötas intimt med, utan några som helst krav på romantik eller sex... det verkar som jag byggt upp "killen/mannen" som den andra parten i detta "kärleks-sökande" efter "sanningen"... Med tjejer, handlar det mer "djupemotioellt" och "sensuellt" (även då på en rent mental nivå) om att "värdera sig själv"... genom det djuppsykologiska... en slags kultur.. jag inleder min livscykel väldigt narcissistiskt alltså, vilket är grunden till att jag mår såhär.. och inte vet vem jag är.. men det är halva sanningen, dock den jag behöver nu.. istället för det "naturliga" (självrättfärdiga) jag ser, räknar ut...
But still, anyway, det handlar om att sluta tänka.. (känner mig så barnslig)
Känslor
Taurus: Classically speaking, this symbolizes our strongest desires, and the manner in which we meet our obligations. ..deeply appreciate life's fundamental values, and are strongly centered in the material and your senses. Your emotions and desire nature are intense, and you're sensitive and receptive to the world around you.
Venus in third house: The third house represents understanding through information, and what we know as a result of interactions within our community.
Our emotional foundation and subconscious self-image based on early childhood experiences are established in the fourth house. The way we feel about ourselves is conditioned by our experience of our parents' (or significant others') acceptance or rejection of us as we were growing up. From these experiences we developed our sense of belonging and our capacity to receive-and/or a sense of alienation and a difficulty or frozenness in receiving. Self-protection, self-sustainment and the fear of not having enough are issues with the Sun in the emotional fourth house. Home, family, and security are very important to you, as well as the need to firmly establish roots and build your own home base. Your success in building an independent life, however, depends heavily on having had your needs met (being seen, being nurtured, being loved) as you were growing up. Some form of counseling could be helpful in reuniting you with your inner child and in letting go of attachments to your parents. There's probably strong identification with the nurturing parent, whether for good or for ill. It's important to make these issues more conscious (literally bring them to light) with your light (the Sun) in the subconscious, midnight fourth house. Sensitive and somewhat reclusive, you tend to be a very feeling and an often vulnerable person.
Aquarius the Water Bearer is actually pouring the waters of universal consciousness into the mind of individual man. The universal thinker, your detachment and impersonality can be maddening to your intimates, who often want you to show more personal bias.
As;
For souls born with Saturn in Capricorn the test is in humility and the use of power. You have a great love of power and the desire to dominate others, but need to learn to let power flow through you and feel yourself being it's instrument, rather than the great dictator. You're ambitious and clear-headed with practical matters, and have foresight and organizational ability. If afflicted, you tend to be solitary, serious, suspicious, selfish and egotistical. If unafflicted, you're strong, persistent, and responsible, and may be an evolved soul.
Via/as;
You're an extremely intense and powerful individual - the more so the closer Pluto is to your ascendant. In this incarnation you're learning to master and control the emotions and the primitive drives within you that, left unconscious, control and direct all of human life. This is your hero's journey; you're alone in this process and have a great need for seclusion. Don't mistake your need for self-mastery and control for your obvious ability to control others. A transformer of self, friends and your environment, your life is one of continual personal growth and evolution, filled with drastic endings and sudden new beginnings.
Redemption (personligt: informationsbojjor, struktur, utveckling)
Neptune: The transpersonal soul
The placement of Neptune in the birth chart symbolizes an area in life where one is likely to seek mystery or enchantment; express compassion or empathy; or transcend the personal sphere of consciousness in favor of ecstatic, mystic, or blissful encounters with another person's soul or with the transpersonal soul of the world itself. Through Neptune, the Jupiterian experience of what is of value to the societal soul-the ethical and cultural "wisdom of the ages"-is expanded to a point of "dissolution." This ineffable experience is described (yet always inadequately!) in portraits of spiritual ecstasy: in the transcendence of ego-bound consciousness; in revelations of aesthetic epiphany; or in the mystic rapture of an encounter with the godhead (the inexplicable experience of the "moment" of eternity).
Few encounter Neptune in such a direct manner, perhaps because such experiences will produce deleterious effects on those who are spiritually unprepared for such an encounter. In everyday life, Neptune rules dreams, fantasy, imagination, and enchantment; as well as illusion, deception, confusion, and the loss or dissolution of self. Through such experiences, the focal point of consciousness is diffused, blurred, and expanded beyond the confines of its ordinary, personal perimeter.
Neptune manifests in yin-oriented collective trends (e.g., fashion, arts and culture, and spiritual movements) that sweep through society or that culminate in international or global tendencies. In a similar fashion, broadly based (yet yang-oriented) transcultural movements such as world wars or discoveries that mark profound points of transformational history are symbolized by Neptune's astrological neighbor, Pluto. Through Neptune and Pluto, governmental (Saturn) and cultural tendencies (Jupiter) are swept aside by global currents: the "Plutonian Zeitgeist" and the Neptunian anima mundi or "world soul."
Neptune is usually well integrated in those who are profoundly empathic with others: for example, those devoted to professions requiring a continual outpouring of compassion. Such professions require a considerable amount of self-sacrifice and self-abnegation on the part of the practitioner. Yet through such actions, consciousness is expanded by opening itself to psychological states extending beyond ordinary personal concerns. By transcending the limited scope of egocentric desire and by embracing the psychic situation of another person, the center of perception is shifted-from the self-identity to a deeper level of soul.
As the planet symbolizing the transpersonal soul, Neptune is concerned not only with the welfare of a particular person but also with channeling compassion and empathy toward one's fellow creatures in the greater world-at-large. This transpersonal concern instills a rather strange, otherworldly aura to the "Neptunian." Such people serve as conduits for what are essentially archetypal forces: energies that restore the experience of soul empathy and soul union in an otherwise alienating and soul-fracturing world. At the foundation of such experience is the world soul or anima mundi: the "soul foundation" upon which all human feeling is based.
Neptune symbolizes the experience of what is sometimes referred to as "God," the "sacred," or the "other world," especially in terms of what Rudolf Otto called the mysterium fascinans: the beatific, alluring, enchanting face of God; the blissful experience of the Sacred Absolute; the uplifting, life-affirming aspect of the "wholly other." In the final stage of astrological symbolism, Pluto signifies the other side of the face of God: the mysterium tremendum. This includes the fracturing, horrific, and annihilating nature of the world: of the sacred fate of all beings who suffer the agony of birth and death in their metamorphosis from one realm of the transcendental to the next. Through Neptune's dissolution of ego-bound consciousness, we are readied for the Pluto's destruction of outmoded forms of identity, which clears the path for a further incarnation of the spirit.
Keynote phrases for Neptune:·Wisdom gained through the surrender of consciousness to nonego or transpersonal states, often assisted by a "drift" of the imagination or a "spinning" of fantasy.
·The experience of the personal soul (Moon) merging with the transpersonal or world soul, the anima mundi.
·Profound spiritual experience, especially that of a "blissful" nature.
·The further evolution of Jupiter's yin energy, which has now "expanded" (Jupiter) into a state of "diffuse awareness" or "dissolution of consciousness" (Neptune).
·The final form of yin consciousness in the symbolic solar system.
•Yin experienced as a "mystical union" or as a "cosmic relationship" with the transpersonal soul.
Befrielse och "den andliga".. känner jag snarare såhär för:
http://www.youtube.com/watch?v=XUrJdf4PbEk
Jag saknar, ett "känsloliv" (..mig själv, still unborn)
Minns att första gången jag hörde den där låten.. jag var ju väldigt "sentimental" utan att relatera det till något "personligt" så som andra ser det personliga, typ den specifika familjen eller så.. Jag relaterade till "familjen", mänskligheten, en relation... just speciellt och precist i den här.
KÄNSLOR, är egentligen mitt JAG, "meningen" jag behöver för att ens vilja leva, som MÄNNISKA. Jag undrar "vad"som hänt mig egentligen, då jag är så "sjuk".. passivt traumatiserad, bortvillad... Men det känns ju ändå som det kommer kunna bli bättre... MÅSTE få tag på Ritalin/Metamina av läkaren.. och sen börja experimentera med LSD för att bli av med mina rädslor...
Jag är någon helt annan egentligen... Men, när "slutade" jag att "bry mig" om människan själv/mänskligheten... ? Kanske var jag för NAIV förut, jag VISSTE ju att allt bara handlade om mig och min själ egentligen.. "handikappet" var i att jag visste, hur som helst.. att "känslorna".. själva IDÉERNA var "påhittade", det var "utanför".. en filt, jag tillfredställde ett slags "behov AV ideal", genom...
Jag har blvit så åt helvete förvirrad, närmast "knäckt", av det där jag vet... Informationsgiftet. Annars skulle jag kunnat fråga, att är det inte så här vi alla känner?
Jag måste "plockas ut" igen, men samtidigt har mitt jags aggressivitet och själsönskan valt denna attack.. det går alltså "rejält" djupt, sökandet efter en helt ny plattform..
Gud, hjälp mig... jag försöker förstå att du ÄR HÄR, samtidigt som jagets frihet är dig som något bortomliggande, och samtidigt som en själv... Jag är maximalt förvirrad.. Ordet "utvald" poppade distinkt precis upp i huvudet, vad menar du? Eller är jag so called crazy?
Nej...
Jag vill inte bli ett SVIN med grava psykiska problem.. Fick lite ångest av en influens/karaktär i filmen..
-
Övrigt: Jag borde förstå ALLVARET i mitt "liv" rent existensiellt.... Jag liksom tror hela tiden att det finns någon "här" som tar hand om mig, räddar mig... lindar in mig i något...
Borde fortsätta med de där mediationsövningarna jag har på media playern..
Lite notes
- Jag KLARAR MIG rent jordiskt, jag har TILLRÄCKLIGT med "prylar"... kläder, för att se bra ut och vara lugn....
- Det blir inte värre.... hur jag än ligger kvar i en PASSIV FÖRNEKELSE/inmobalisering/förvirrad skräck..
- Jag behöver inte "uppnå" något utifrån DETTA ("här")... jag "behöver" bara förändras.. och det är att släppa...
- Om jag inte med mitt tänkande ljuger, så är det enda jag "vill", att bli kär (man kan inte gå baklängels)
HUR förnyar man sin identitet genuint? (Jag VET inte! Jag är för jordisk, "rationell")
Men jag liksom är så "bortom" och rubbad, att jag ser hela jagmedvetenheten, identiteten av detta själv, som något jag vill "blåsa bort"...
Herregud, vad är det med mig? Nej jag vill inte trycka ner det och "behandla" det falskt... men det är så mystiskt...
-
Jag antar att mediciner/droger lite manipulerar med "signaler" på lidande, man tappar allvaret och passionen för genuin förändring (men kanske förstärker det jordiska till viss del)..... Men jag har också tänkt på att t.ex jag har en väldigt maskulin nivå av självvärde relaterat till massan/grupp, en existensiell jantelag..... Det blockerar det fullt PERSONLIGA och HARMONISKT UNIKA, förstår jag.. Eller förstår jag förstår.. jag TÄNKER bara... mitt jävla tvång och identitet... "tänkande"... för att skydda mig, vara "bäst" (och därför "klara mig")...
Men hur som helst.... funderar jag på att åka till Stockholm (har verkligen ingen energi, är riktigt långsam).. i alla fall... försöka hitta amfetamin... Min HJÄRNA är ju i ett onaturligt kemiskt tillstånd, efter att jag passiviserats med neuroleptika... det ligger här i sakens natur att jag INTE REAGERAR, att jag klänger kvar, inte frågar på djupet... blir rent HANDIKAPPAD.... "fast" i en blockering...
Det kan inte bli mycket värre än det redan är och har varit.
There's only one love, bitch
Återigen..
(Skrev nyss detta mail till Johannes, som svar på ett han skrev i feb);
Men hur som helst, jag kanske vill vara psykotisk. Jag skulle klä i det, en tid. Jag tänkte på det där för ett tag sen, efter en dröm jag drömde... att LSD-experiment blir aldrig som man här föreställer sig tror jag.. och jag antog, att det istället skulle kunna vara klivet till att bli "psykiskt sjuk", en helt annan nivå av sinnesuppleverser... På något sätt är det bisarrt att bagatellisera "människan" sig själv, genom fina intellekuella filosofier -vad är det för något, egentligen?
Och -jag tror att en sådan här "destruktion" eller vad man ska kalla det.. utveckling, säger jag snarare, är tusenfalt sannare eller "högre" än den djupa förnekelsesjukdom som marjoriteten av mänskligheten "tvingas" leva i (mardröm)... Jag har alltid TVINGAT fram "dolda vråer" av mänskligt "förfall" (i brist på bättre bänmingar ..det formlösa)
Nej men, om du UNDRAR... jag har något (stort) behov av det där.. Mitt intellekt ..och själ, är välanpassat för dess utmaning. Att kasta sig i ..det där, man kan aldrig komma tillbaka sen, och det är underbart på något sätt... man tvingas rena sig fullt ut.. raffinera medvetandet, förstå. Jag har insett att jag lever mycket i den MATERIELLA IDENTIFIKATIONEN, där jag samtidigt är dolt "labil", vilket blir en slags "tröghet", där mitt INTELLEKT egentligen aldrig kan "penetrera" på ett meningsfullt sätt.. LÄNGRE... det finns inte mycket substans i det, det är mest "socialt" eller "estetiskt"...
Jag vill verkligen förstå de djupaste mänskliga problemen, jag säger inte detta sväriskt utan öppenmhjärtat seriöst, jag känner ingen "mening" med att leva annars.. det är väl därför jag "lever i lidande" ..det ligger inte riktigt "inom den mänskliga kontrollen". Det känns inte som om min själ tillåter mig att "finna mig i" en passiv, slätstruken slags lycka, när jag har så mycket "resurs" eller annan slags mer "unikt kreativ" tillfredställande mening. Jag bokstavligen SLÄNGER mig in i "lidande"... vad än som händer, det är instinktivt, och något väldigt "personligt moraliskt".. Tja, känner du igen dig?
Jag är en ganska "ensam" människa... jag vill inte umgås med "mänskligheten" på en låg nivå, jag upplever "uselheten" så... det säger inget till mig, jag behöver min egen tid för experimenterande först.. Med den nödvändiga kollapsen tillagd, så är det underbart.. man kan aldrig skapa ett EGET INRE HEM annars...
..and then we die from it all -why?
ChoooooZe R&B
-
Så ser en HET mage ut.... Jag ska skaffa en, eller typ dö (så meningslöst att förstöra). Det där behöver jag inte ens träna för, jag vill egentligen inte gymma.. jag hatar det... Men simma vill jag göra.
Så jävla snyggt till t.ex. trashiga jeans (men inte riktigt dem). Det är SKÖNT att vara smalsmal, det är därför tjejer vill vara det i andra hand.
Jomenvisst vad härligt primitiv jag är. Jag vill känna det jordiska utan massa problem.... (Varför är distansen så romantisk? Det fattar jag nog...)
20:36
Mitt hår är ganska tunt, jag ska börja borsta det.
Idag åt jag, till trots (!) både mjölkprodukter och spannmål, socker.. och ganska mycket också. Herregud vilket drama, jag VILL INTE förändras, det är en slags störning jag har... jag har fan inte ens fattat det... min "energi" vill inte förändras, på ett passivt primitivt plan. Hmm.
Ska börja dricka ÄPPELCIDERVINÄGER annars, snart... Men jag behöver centralstimulerande eller amfetamin i små doser, snart.
Hur som helst -här, HÄR hemma.... hamnar jag direkt i depression, blir irrelevant på djupa psykiska plan... får minnesförlust, går in i maximal isolering (utan att förstå varför)... blir "ett" med skuggan (dem)... Jag har egentligen aldrig BLIVIT... Nu börjar jag minnas eller förstå, min egentliga "avsikt" eller medvetna inriktning, jag lever i lidande, så som vi människor gör.. och det enda jag vill (eftersom jag lever i allt/ingenting, kaos) är att komma ur detta, lidandet. Det är inte jag.
Har gott Roobios vanilj-te där nere, som jag köpte i stan i vintras.
Mindes den här.. (in crises)
http://feelingfithteen.blogg.se/category/allmant.html
Ja, herregud alltså. Men jag vill bara ha mig själv, hemma. Undrar när den här förvirringen är över. Vi lever i lidande, jag lovar. Musik etc är skapat för att vi ska bli upprörda eftersom allting känns annorluna, eller inte alls, vi är "inte där", avskiljda, frånvarande...
-
Show me secret sins
Love can be like bondage
Seduce me once again
Burning like an angel
Who has heaven in reprieve
Burning like the voodoo man
With devils on his sleeve
Won't you dance with me
In my world of fantasy
Won't you dance with me
Ritual fertility
Like an apparition
You don't seem real at all
Like a premonition
Of curses on my soul
The way I want to love you
Well it could be against the law
I've seen you in a thousand minds
You've made the angels fall
Won't you dance with me
In my world of fantasy
Won't you dance with me
Ritual fertility
Come on little stranger
There's only one last dance
Soon the music's over
Let's give it one more chance
Won't you dance with me
In my world of fantasy
Won't you dance with me
Ritual fertility
Take a chance with me
In my world of fantasy
Won't you dance with me
Ritual fertility
Beställningar
[Från ebay]
[Från H&M]
Livet är över
DET ÄR DU SOM VET VEM JAG ÄR
Det gör inget om ni/du "avslöjar" mina hemligheter. En sådan bisarr hävdelse av människan att inte erbjuda sin själ.
Fuck, fuck, fuck.. hur är jag?
Det finns inget spel. Det finns ingen illusion.
Hmm
Tänkte då i mitt huvud, nu.. "Jag hatar henne för att hon..." (ja, denna anledning). Men det var då jag upptäckte (för jag hade tänkt skriva detta på bloggen här).. att jag IDENTIFIERAR mig verkligen inte med denna "åsikt" eller "känsla" (men det ÄR samtidigt en KÄNSLA!) Jag ser "meddelandet" OM känsla-åsikt som en roll, en gestaltning... För jag "vet" alltid hur som helst, att det är ett spel alltihop. Jag tänker ju verklgien så, i all min självrelatering trixar jag till det automatiskt genom "tvång" och vill beskriva mig själv i emotionerna "för" någon.. som just nu när jag skriver detta..
Annars, så hade ju "Jag hatar mamma, hon är aldrig rak utan mesar med sanningen för att inte såra, samtidigt som hon inte verkar se den andra.." varit ett sådan slags PERSONLIGT meddelande eller analys. Men jag har "sett igenom" detta för längesen, men sett igenom VAD? Mitt jag har liksom två kontaktpunkter i analys "med varandra", en slags dialog. För samtidigt som jag sett igenom ..tja, mig själv, så UTTRYCKER jag och PROJICERAR världen (emotionerna) GENOM denna "lögn" eller förflutna vetskap.
Jag ser inte ens allvaret själv. (Och här ser jag också något, shit vilken dualism föresten, har aldrig sett detta, men dualiteten är något jag verklgien vill ta till mig själv som personligt, jag saknar jagdelen.. Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)
Som sagt, när inser jag hur illa det är? Bara min vaga rent matematiska intution, och ett sund förnuft som dock ÄR vad andra sagt till mig (i byggandet av medvetande)... kan se någon slags sanning bortom det här.
Var letar jag egentligen? Hm... Alla andliga böcker säger att det inte handlar om att leta.. "utanför".. Men vadfan handlar det om då? Jag har aldrig förstått, för all min stora "förståelse" är internaliserad tekniskt, utifrån språk och filosofi utanför mig själv... det blir kladdigt och dunkelt, för jag gör anspråk på mig själv som om jag hela tiden VET vad det HANDLAR OM... Jag gör inte DJUPA analyser, jag vet itne hur man gör.. för det kan inte vara detta... Hur FAN ska jag kunna släppa gereppet egentligen (och jag menar detta rakt till gud, annars är jag galen).
Nu förstår jag: Jag "är" eller "ser" ingen djup analys -eftersom detta är ett dött uttryck, det har INGEN MENING (på det viset som livet, världen "borde" ha en mening, utifrån min själ, mer kollektivt, en vetskap om meningen -men är det inte det allt handlar om?)
"Jag ser att jag liksom "förstorar" upp mina inre dramer som SCENISKA och UPPLYSANDE, eftersom jag försöker FÅ PERSPEKTIV!)"
Jag säger alltså "här finns jag!"... Det är ett dunkel över min emotionella/sexuella natur ,och KREATIVA "ickeidentifikation", orden betyder inget, men ÄR samtidigt HELA MIN IDENITET.
Herregud, är det pga Oxeinflytandet som jag inte ser det psykiska djupet i något, utan löst, "övertydligt" och tonårsmässigt bara? Det är ju bara för att jag GÅR I EN GLÖMSKA hela tiden, rent fysiskt. Detta är som att spela tennis eller något. Jag portionerar ut små "lösningar" för att liksom "någon annan" ska ta ansvaret genom mig.
Det finns kanske andra vägar -och den viktigaste frågan i hela inlägget: Behöver jag verkligen det här, denna "runktid".. för att leva eller vara lycklig? Vad är det jag är rädd för? Att inte finnas?
Jag vill bara "komma bort" från det här, ifrån den mentala identifikationen med det här, men samtidigt klänger jag självkärt och hänsynslöst fast vid det, avskärmat, eftersom jag "tror" att jag inte överlever annars.... Ska försöka arbeta med det här nu. Varför GÖR jag "saker för andra", som ändå inte BETYDER något, som ändå är den "gamla" PROJICERINGEN, som spelar en roll jag försöker befria mig ifrån?
Att det är så här brutalt alltså. Herregud, ALLT.. mina egna formuleringar, tankar... ord.. påminner mig hela tiden om andra människor. Och jag vill att gud ska säga svaren till mig. Fan, sitter fast i kladd. Det sista man inser är kanske att HUR LITE VI VET, eller att alla intellektuella identifikationer eller skydd, är påhittade och tomma....hos dem, som hos mig... precis samma sak. Shit. Man behöver återgå till en annan slags emotionvärld, GÖRA DET VIKTIGT.
The soul join passion.
Kvällens film
The Uninvited.
Ganska banal rysare, funderade på när jag såg denna... att jag under hela mitt liv, eller i alla fall minst halva, undvikit "smärta" på accelererande sätt, där jag istället fått "vanföreställningar" om min identitet, om hur saker är och inte är, låg självkänsla, komplex inre rastlöshet.... Det är "något" jag aldrig vågat möta.. Oxenaturens trauma.. Sen har jag "glömt" allt.. Allt blir bara en handling om KONTROLL... helt meningslöst, ett TUNNELSEENDE..
(Filmen slutade ganska bisarrt, vill inte påminnas om sådant, för jag suggereras så lätt av estetisk miljö, av dessa anledningar..)
Rädslorna rör mer andra saker, den sexuella/personliga identiteten (som jag inte vet om ungefär).
Tjejen i filmen visade sig höra röster... sådana där saker har jag förut sett som något "sensuellt".... Något vackert på något sätt... Jag är inte rädd för sådant "längre"...
Men herregud -att man cyniskt "bagatelliserar" sina "psykiska problem" med FILOSOFISKA trick, mentala övermogna begrepp... så som människorna gör idag, är ganska extremt.. liksom vad är det vi inte ser? Är det bara "evolutionen" som blir "djupare" och mer kollektivt bunden..?
Tänker då alltså... att sådana "rejäla" saker (som hallucinationer, osv) liksom är vår "nya" tillhörighet, som vi bygger ett hem i.. och då är det SAMMA SAK... eftersom vår själ förflyttar sig mentalt... det kan vara personligt, och djupt blir det då flera och flera.. "människan"/GUD, delar på det...
