-
"Det är ensamt på toppen"
Vad vill jag VERKLIGEN GÖRA i LIVET? Jag är lite för frälst på IDÉEN om sakers tillstånd, i "framtiden"...
Vad vill jag VARA? Jag blir akut rädd och ängslig när jag tänker på det här, det första jag börjar associera till är.. "romantik"... men så sitter jag här, vad fan tänker jag med? Jag är en looser, eller jag vet inte.. men varför gör jag såhär... ja, men... den kärleken också... "efter lidande".. jag förstår begrepp och teorier för bra bara genom att absorbera ytan, men tar in unika detaljer, och det verkar som om jag vet allt.. eller "är där"... och det gör mig olycklig, jag har ingen tillhörighet....
Men så vad VILL jag EGENTLIGEN?
Just, nu utifrån vad jag KAN: Hitta EGEN lägenhet; byta namn.... fundera, möta mig själv, testa LSD ett flertal gånger... börja skala bort förflutet.... Tja, sen finns det inget mer UTAV MIG; utav den person jag spelat under alla dessa år.... men, som jag skrev på datorskärmen; God is future. Soul join the passion.
Moskva? En idé, fåfängt kanske.. Spänningssökande utan att jag erkänner det? Kanske..
Det är som om jag HELA TIDEN, har ett "löfte" och ett ANSVAR som jag måste "ta hand om", där borta i "dåtiden"... för att sluta släpa mig fram... som om jag går sovande men vaken, och det här har en "tragisk" ton... ?
Tråkig dag
Fan, så här har jag SLÖSAT BORT (minns inget i stort sett) dagarna... (istället för gemenskap/relationer) ..under de senaste åren..
Man vill i alla fall PASSA PÅ, och typ GÅ NER I VIKT eller något (behöver inte göra djupa analyser om mitt esoteriska psyke, "evolution" nu....mera)
Men kroppen/utseendet är viktigt (för mig, egentligen).... "Några kg för mycket" irriterar mig oerhört, kan känna mig "snygg" men det blir som ett självbedrägeri något vulgärt... eftersom jag inte uttrycker kroppen sexigt, sant..
Kanske ska jag läsa en bok eller något. Insåg igår: Upplever/söker min TRYGGHET; genom idéer på fysiskt stimuli (kropp, utseende, mat)..
Går in för mycket i aktiviteterna som är meningslösa, liksom desperat... vill känna en slags uppmärksamhet, och går in i en LEK med mig själv... ungefär som att spela The Sims..
Jag har upptäckt..
..att jag blivit "addicted" när det gäller killar, till en "begränsad", onåbar "macho"-attityd som sedan "bryter igenom" till känslor/känslighet, någonting "delat" och mänskligt..
När saker gått snett, och allt blandats upp, är jag inte lika intresserad längre, även fast jag "vill"...
-
But, love is a living force, a white bird
Jag är RÄDD (pryd, främmande) för kärlek/värme. Men beter mig samtidigt själv hela tiden "manhaftigt" och hävdar att jag inte är.... Skäms för att vara "töntig", när det gäller "idealisering" eller "ointelligent kvinnlighet"... på något sätt... att något inte ska stämma, att "de" ska få fel intryck (och överuttrycker utan svar, därför)..
Jag vill "komma undan", och söker mig till tryggheten i maskulin romantik utan konfrontation... en förlorad drömmande grupptillhörighet, med mig uppmärksammad... men ingen i det verkliga livet "egentligen". Detta är mycket vanligt antar jag, själva "kulturen"...
Och blandar in ultradjupa sentimentala filantropiska ideal/känslobottnar, med en slags frånkopplad "erotik", för att liksom instinktivt "försvara" detta som "liv" rent fysiskt (mot dess rykte).. Men det här blir "idag" bara KONST.
Jag förstår inte riktigt, jag "stöter bort" det som är, kanske eftersom jag inte vill bli "fångad".. Men i dessa stunder, "känner" jag inför dem andra, som jag ser "på samma ställe", inbillar mig saker, tror jag.. eller? Nej, men det är bara det, att, ja herregud... det är det MÄNSKLIGA... som är så intimt, många är inte vana med det mötet.. det blir romantiskt på en gång.... Men samtidigt är det kravlöst och distanserat.. ett potentiellt erkännande... Två människor som VÅGAR uppleva mötet, kan sedan bli healade, och dela ut kärlek...
Allt annat -är ljug, livet är en levande kontaktannons, var vi en vänder oss om... Vadfan, MENAR vi egentligen annars?
Egentligen är jag så sentimental "ut där".. det är så vi gör.. "där bortom"... Men den är här... oavsett "ord".. Svårt att ta på allvar, eller besluta sig för..
Vi tycker det är viktigare att "beskriva känslor", för att ha en intrigritet... utan att ta ansvar.. Vi utnyttjar varandra istället för att älska varandra, egentligen.
(Jag hoppas, att kärleken blir stor, den dagen jag tar in värmens element -jag tror att jag "missar" något.. eller att DEM gör.. och LÅTSAS att "något redan finns" HÄR, fast det inte är manifesterat emotionellt och med människan.. det är det jag måste lära mig, och då är det SAMMA SAK, bara det att man fattar att DEM också är det, de behöver kanske det "motsatta" på deras vis... )
Mitt hjärta..
Men jag är egentligen ledsen, jag "vet inte".. och har inget sammanhang (och skäms även för min kropp, opersonlighet ..men även DET är "romantiskt").
Vad är det här?
Började spelas för någa sekunder sen:
Jag vaknar intill dej med gråten i halsen
Dom skriker och flyr i en mardröm igen
Dom klöser varandra med klolika fingrar
Jag håller dej så hårt att du inte får luft
Allt du har väntat på krymper på nära håll
Allting omkring dej är långsamt som jag
Allt du har väntat på kommer så småningom
När jag är borta är du...
...potential
Vaknar intill dej med spritsmak i munnen
Jag vaknar av värmen, men jag är iskall
Jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu
Vi drömmer nog alltid om saker vi glömt
Allt du har väntat på krymper på nära håll
Allting omkring dej är långsamt som jag
Allt du har väntat på kommer så småningom
När jag är borta är du...
...potential
Så varför behöver jag "veta" (och VAD skulle DET innebära?) Jag bör kanske vänja mig vid, att jag är en "känslomänniska", istället... Jag har ju som SPORT, att hela tiden "förstå", och luddigt gör jag väl det jämt.. oavsett.... men dunkelt kan inte "ta mig"... för det är så jag "spelar" den där leken, att jag är "kunnig", för att få vara "med", redan innan.. ett bedrägeri... Men i alla fall, jag har en personlighet också.. JAg DÖMMER mig själv, så som "regeln"/principen (av kunnadet) anses dömma mig.... (det är ju helt sjukt).... Livet är GUD, verklig..
Så, det jag börjar närma mig, är alltså: De andra, KAN känna "precis" samma sak, "vara" ett likdant tillstånd av medvetenhet..
Och (men detta är svårt): Jag har massor med känslor (men börjar i andra änden av "tro")...
?
HOPPET om något (att tron, ska krakelera, att det ska FINNAS något, precis samma sak, trots markeringarna). Den där "relationen" med dig/mig, jag vill hitta (eller, fel ord?)
[Jag tycker det är "patetiskt", eftersom jag INTE ÄR MED]
Jag inser nu att jag inte vill "gå till" eller "nå" versionen av "glädje/tillfredställelse", som inte är hel.. eller matchar, min SANNA utvecklingsnivå... det kommer kollapsa...
Sökandet, efter en FORM för det här (är min dolda aktivitet, rotlöshet) .... hm...
Det är, alltså inget OFFRANDE, att "inte" vara med "där"... (det ÄR man, fast mer, med en annan "värdering", en mental rörlig tillfredställelse i botten)..¨
Är, ju helt hysteriskt, när jag vill skriva.. "leker", eftersom ..tja, vad fan..?
RELATIONEN MED GUD
Varför gör närvaron av denna tanke, istället, att jag "känner" att jag "måste" eller "vill" VRÄKA UT MIG, inför och bland/till DEM, som någon osynlig som vill ha uppmärksamhet, av ingen anledning hon förstår själv?
Är så trött.
VARFÖR, gud? Varför gör vi såhär? Vill bara gråta -men inte ens det kan jag här....
("Andlig och mjuk") -vad/vem, längtar jag efter, egentligen?
Nej, det är hela själva "världen", som måste brinna.. Jag "kommer inte undan"... Men, vem är jag? Dock, tillför det där ordade filosofiska inget alls, tvärtom.. Kanske är det "romantisk", mellan personer... att "ha tänkt samma saker", innebär samma "känslor"... Mitt hjärta ..eller själ, svälter..
(Hur länge har jag varit beskiven på gud, och försökt "hämnas" på livet, med bitterheten som något "rätt"? Och hur lagar man detta sårade, och vad, vem.. är det? På riktigt, ja jag behöver verkligen förstå personen av det här.. det känsliga, mycket mycket komplexa i "det som är", trots tomhet. Tomhet till substans/känsloliv, utan den romantiska/idealistiska. Strukturen, livet, bakom.. djupare).
Ja, det är DEM jag måste eller vill (esoteriskt) FÖRLÅTA. För småaktiga INTELEKTUELLA problem (att jag "menade" något rent mentalt, memorerat, "på ett sätt"/allvar, etc).. Men jag var eller är, ju också "förvirrad", det var bara memoreringar. Tänkte på det innan jag somnade igår, att anledningen till att jag spontant/tvångsmässigt (med undermedvetna anledningar) "söker" och låtsaspratar i huvudet, med astrologen, är för att jag "tagit" energi (spelande rollen av mentala strukturer, uppdiktade i sig, eg. en "relation" jag omedvetet identifierat mig med).. men "erkänner" det inte, utan försöker "förklara" det för "ägaren", genom att ha gjort mitt intellekt till floskler, i en GLÖMSKA......
Förlåtelse? Jag själv, inser jag långsamt... är ju inte själv heller, helt "ädel", eller har varit. Har alltid sett mig som "oskyldig", och istället bara personligt för mig själv, slaktat mig för anledningar, självhatande... irrelevant, "utanför" system/verklighet... alldelles för sentimentalt.. Men denna ilska, av egentligen omedvetna anledningar, HAR ...just DEM anledningarna, ovan, bland annat.... Själens vetskap "omkring" människan, det hon ännu inte identifierat sig med.
Lyssnar på Chans, med Kent. Tja, "förlåten" är inte rätt ord... Jag vill bli SEDD och "tagen i"...av gud som människa, bekräftad, ifrån hela vägen, som en jämlike... Med "hela vägen" (och inget att vill jag ha, se, förstå)... finns det inga "fel".. (men då måste man samtidigt förstå att det inte finns det i DEM andra heller, eller något...)
Kära gud, kommer jag NÅGONSIN, "hem"... här på jorden... Du är inte mycket till "vän" här och nu (ta mig på allvar, eller vad är annars mitt hjärta.. eller jaha, "kommer jag förstå", intensivare?) ..men jag vill bara säga hur mycket det OROAR mig att jag BLIR ÄLDRE, utan att det händer något (eller VAD händer, och vad är det tänkt utav mig att det blir utav det?) ..jag vill inte leva detta liv som ett offer cyniskt. Vad gör jag för fel egentligen? Fan, kan du någonsin vara en djup intellektuell samtalspartner? (Och varför "behöver" jag det klassiskt kyliga intellektuella så mycket? -eftersom det inebgriper allting, känslan, gud.. så skyr massorna mig, eller en del just inte.. eftersom det är kärlek. Jag är fortfarande lite snobbig, och vill göra andra till mig, eftersom jag inte "ser" att allt är samma "kärlek", även t.ex. sexuell fysisk hunger/behov.. jag tynar istället bort mig själv, kantslår..)
Men sanningen, är stor. Kanske är jag för impad, för mitt eget bästa. Vågar kanske inte chansa och gå inåt. "Saknaden" efter "dig" är överhängande/problemet. Lustigt, allt på något sätt. Men nu är jag redo (verkar det faktiskt som): UPPLYS mig om mina "fel"!
Rädslan?
Om jag visste VAD det är jag "redan förlorat", skulle det kanske var enklare.
Rädslan gör mig helt "genmskinlig", man undviker att "ta i det", och ser det som att det "inte finns något" där...och detta gör en ännu mer "desperat", med känslan av värdelöshet.
Jag har redan gett upp antar jag? Men jag vill veta mer specifikt.
(Om jag någon gång, kunde bli verklig). Men det kanske inte "går", pga det här.....
Den jag glömt
Enda gången jag "förnimde" eller mindes min "kreativitet" i dess "vuxna kropp", var för ungefär 2 månader sen, när jag stal en ampull, och försökte prova att ta ut blod i armen, men jag var ju halvpsykotisk förstås, men i alla fall.... Kände känslan.. det kreativa, att detta var "jag som äldre", av den jag var som 12 ungefär.. "mogen, galen, fri"... En speciell personlig känsla, av mitt hjärta, kreativiten utan ansvar...
"Syftet" fanns alltså inte, kanske fick jag se vad jag "offrade".. Att jag är så pass VILD och otämjd, sökande utanför gränserna och "reglerna" (alltid) att jag bara skulle TAPPAT den enorma potential och resurs, kärlek... jag har, då den isolerats i formlöshet för mycket....
Det var liksom Kärlek, men de var "c-kulturen" (som JAG aldrig haft, här).. fast i genialiteten. Här, skulle jag aldrig vetat om att jag var/är "galen", utan levt vidare som en "narkoman" och känslig (fantsierande) drömmare, upphöjd.. det blir "för mycket"...
Jag vill känna mig ANDLIG, "mjuk" och kreativt öppnad (bekräftad, då jag förstår, tillsammans eller genom den andra människan)... utan gränser.
Men det är så mycket inom det här kännande, som jag vill. Fristående/frikopplad, seriöstänkande utan substans av något verkligt serisöt eller verklighetsnära. Finns bara LSD som kan hjälpa mig, och det älskar jag..
Det slår mig nu... att NÄSTAN ALLA människor, ser LIVSGLÄDJEN, som en kreativitet ("kärlek") helt utan ansvar, de verkar se "det andra" (verklighet, sanning) som något "utanför"... en kuliss eller attiralj...
Men, jag ska inte vara så hård mot mig själv (det ÄR, det jag sakta sakta lär mig).
Allt handlar bara om att jag vill/ska vara med... Glädjen är störst då, ett sammanhang skapas igenom...
Det finns ändå inga gränser -jag KAN INTE förlora mig själv " i det"... Det är det jag väntat på i "hela mitt liv"... Det har två plan, den enorma andliga transformationen, och den som tjänar denna eller "är" (hjärtat/jaget av, "detet"/tonen)...
-
Vad jag vill ska vara verkligt, "mitt liv".. är det.
-
- Stockholm, ..eller typ Moskva (ensam, utmanad, stark)?
- Visionen, "här": Hon och jag? Vad är verkligt?
Liv
Fast jag ska nog sluta med även sojaprodukter och rismjölk, osv.. Har lite ont i magen, och huvudet.
Ligger vaken, tänker.. eller får bilder, hela tiden.. förvirrade, rörande hur jag ska se ut.. olika småporriga lolitaklänningar, och tatueringar.
Försöker "bli kompis" med mig själv -tvätta bort auktoriteten av hjärnspöke (personer utanför mig, likt en förälder) i mitt sinne..
Ord
Blajet är bara ett substitut/perversion, inför behovet av KOMMUNIKATION.
Kära gode gud (skulle vilja tala till dig på ett annat sätt, men ett annat ord, men jag vill bara mena vad jag hoppas att jag menar): När INSER eller VET jag att det där "offrandet", det genomskinliga centret av jagmedvetenheten, inte bara är ett mystiskt jag, utan även dem andra?
En halvtimma sen
Skriver, nu, detta.. på wordpad, eftersom min anslutning till internet "gick sönder" igen. Jag är så jävla irriterad, men det handlar inte om detta. Shit, nu när jag tänker på sånt... haha.. min familj (och alla andra) SKYLLER liksom sin sexuella natur, över praktisk "imperfektion", etc.
Vill uttrycka allt i tusen ord här. Håll käften. Och att kanske "börja skriva på engelska" för att "höja kvaliten" och känna sig "smartare", och samtidigt förstå äcklet, känna äcklet. Nej herregud. Herregud.
Undertryckt feminitet. Undertryckt maskulinitet. Gillade jag passivt aggressiva människor, då, som en källa till "trygghet" (att liksom känna som älskad, uppmärksammad)? Kanske stämmer det. Jag är sådan, nu, helt och hållet. Typ... slår i väggen helt spontant. Samtidigt borde jag lära mig att sätta gränser mer (men man vill liksom FÖRINTA, man avskyr sig själv, i projektioner... men är rädd samtidigt för att förstöra någon "fin" relation som aldrig börjat ens, utan är romantisk, frånvarande och skör...)
Kanske, har jag problem.. men nej för HUR skulle jag haft "rummet".. för att mina "relationer" (vänner eller vad vi ska kalla det) skulle vara one-to-one, för att jag skulle känna uppmärksamhet, och tillträde för att vara intim. Mitt HJÄRTA vill älska och "dela ut" gruppen, men min natur klarar inte av detta i "nuläget", innan utvecklingen eller vad jag ska säga.. Detta gör mig undertryckt aggressiv mycket mycket mer än jag tror, skulle jag tro.. Jag blir aldrig fullt uppmärksammad, och jag "får inte" uppmärksamma på det sättet som anses normalt i det sociala rummet.. Jag vill liksom "dra in dig till hörnet", men är samtidigt romantiskt splittrad ut bland "alla" dem "där borta"... Lojal men inte lojal, ledsen... Ledsen? Låter perverst, som om jag var en "gubbe"....
Nu, vill jag att hon "ska vara här"... Även då jag är såhär barnslig, tvångsmässig, "missbrukig", osv.... Det är s.a.s "orent" eller "ofärdigt"... Här är jag ett barn, men vad ska jag göra åt det.. jag måste ju "gå igenom" det här, denna "orenhet" för att komma "in"... MAKT är allt jag kretsar kring, jävlar... måtte inte livet ta mina privata kärleksomsorger ifrån mig... jag är liksom inte gud..
"Hjälp" liksom, hjälp hjälp... Och jag själv finns inte ens här för mig.. så, kanske innebär de här tiderna att jag faktiskt (i alla fall börjar) släppa taget! Hitta jämlikar (det är något HELT ANNAT, det är nästan 100% kretsat kring KÄNSLOR, det fullt personliga.. som något, ja jämlikt, inte "ägt" eller annat osant.. -men är det ALLTID jag som måste säga detta? Finns det någon som känner precis likadant? Något säger mig, litegrann, att det delvis är hon, men hon har inte tagit sig hit i ordmassorna, och det har ett finare intryck, en sann ömhet, med samma känsla av "förståelse" utan sin egen uppmärksamhet, förlorad i en egen absorbering.. väntande på någon annan, alla andra...)
Jag är här, men det känns så skitigt. Förlåt. Men det är så... som vi ville ha det, så som det är, även fast det inte är så, men vi tror det...
-
Egentligen vet vi. Att allt är mycket större. Att våra "ansträngningar" (lärdommar, genom "offrande" som maktmissbruket skapar) handlar om någto mycket högre -men oss som central närvaro och meningssammanhang. Är vi så rädda, vågar vi inte visa oss smutiga? Är det inte det som det handlar om -vilka en del av oss, de kloka, vet?
Kärlek?
Jag vill NÅ människorna jag investerar tid i nu. Gud påminn mig, med det här.. Jag har inte tid mer!
Jag är totalt jävla oseriös alltså! Som i en LEK, exakt så... Jag har "först bort" från banan och balansen, verkligheten själv liksom, om den är kärkek.. Jag "är inte där", med det som är "jag" på riktigt, dvs. med mina värderingar, och vilja..
Det ENDA som kan "ta mig tillbaka" är människor, en liten livsgnista av själ finns där.. och det är bara, alltid, i relationerna...
-
Funderar på att tatuera mig (inte fullt såhär overkill)
